276
— Om ni vill, skall jag säga er det.
Adlerstjerna hade aldrig varit artigare i sitt sätt att tilltala henne, men också aldrig kallare och mera beräknad.
Man kunde säga, att han i detta ögonblick höjde en offerknif öfver ett lam.
— Det är ni sjelf, min fröken.
Hugget var gifvet. Det hade sårat en ung flickas blygaste och derför skönaste känsla. Hvarje bloddroppe försvann från hennes kind.
— Men ni torde ändå icke känna en sak, min fröken, emedan man sällan känner sig sjelf, den att också ni…
Utan att först ha sköflat alla hennes illusioner — ty han betraktade hennes böjelse till Döring endast som en illusion — trodde han, att det ej var värdt att söka lägga grund i hennes hjerta till en byggnad för egen räkning.
Han måste med hård hand först nedrifva de luftslott, hvarmed fantasien omgifvit henne, för att på ruinerna scdan resa sig en egen triumfbåge.
Om han derför i denna stund var grym, var han det icke endast af natur, utan af mogen öfverläggning.
— Att också ni, fortsatte han, älskar Döring, eller tror er göra det, tillade han med sänkt röst.
— Det är visserligen sant, min fröken, att det svalg, som samhällsförhållandena vidga emellan er och en Döring, under vanliga omständigheter är oöfverstigligt; men — Döring är ju en klok karl — och han hoppas, att konungens nåd skall jemna svalget eller åtminstone förmå kasta en brygga deröfver. Naturligtvis, min kusin, lyckönskar jag er, och jag hoppas, att ni skall hålla mig räkning för att jag är den förste, som hembär er en sådan gärd af tillgifvenhet.
Adlerstjerna saknade ej menniskokännedom. Han förutsåg att en reaktion snart skulle ega rum hos Louise, och att den skulle blifva honom långt farligare, så vida det icke äfven lyckades honom att tillintetgöra den. Men han var beredd derpå. Blyg och rädd hade hon steg för steg dragit sig tillbaka inom sig, allt efter som han nalkades hennes innersta lif. Hvad hon icke ens vågat nämna för sig, hade hon hört en annan uttala med kall likgiltighet. Hennes känsla rycktes derigenom på en gång ned ur sin elias-karm och störtade från sin himmel. Men smärtan varade endast ett ögonblick. Blygheten och fruktan försvunno i samma stund, som hon ej egde något mera att blygas och frukta för.
Hon hade känt sig till mods liksom en brottsling, och såsom sådan darrat för hvarje ord, till dess det sista var uttaladt; men sedan ingenting mera återstod att säga, lugnade hon sig åter; och hon mötte honom äfven nu med en klar och öppen, nästan stolt och utmanande blick. Adlerstjerna upplyfte också sitt hufvud, och ett leende spelade dervid i hans ansigte.
— Ni förefaller mig, min kusin, började hon, då han ej syntes
