278
Men opräset måste uppryckas, om hvetet skall kunna växa, tänkte han, då han lemnade henne. Jag har nu rensat åkern. Nästa gång skall jag beså den.
Men om Adlerstjerna äfven hade lyckats att inkasta i den svaga
flickans bröst förskräckelse, till och med en ögonblicklig förtviflan,
misstog han sig likväl i sjelfva hufvudsaken: den att hon också skulle helt
och hållet öfverlemna sig åt dess inflytande och verkningar, samt,
tillintetgjord i sina skönaste inbillningar, slutligen blifva honom ett lätt
byte, då han uppträdde lugnande, stödjande och ledande. Louise egde
större tillgångar inom sig, än han förmodat. Hennes krafter voro späda,
men hennes sinne friskt och hennes hjerta ungt. Och icke endast
naturen räckte henne sin hand, utan äfven konsten gjorde det. För ett
ögonblick förlorade lifvet sin glans i hennes öga, verkligheten sina
behag; men hvad hon sålunda saknade utom sig, fann hon snart att hon
egde skönare inom sig. Der öppnade sig en verld, en helt ny verld,
en förtrollande drömverld, så ljus, så skön, så rik. Ledd af fantasiens
hand, tyckte hon sig flyga fram genom lunder af orientalisk prakt, öfver
fält och dalar af paradisisk skönhet. Bland vingade féer vandrade hon
der, sjelf en vingad fé. Från höjd och djup susade milda melodier
emot henne. Hon var lycklig. Kärleken hade blifvit inspiration;
inspirationen ljus och lif. Den ena taflan upprullades efter den andra
för hennes inre öga, taflor af öfverjordisk skönhet. Än var der morgon
och än var der natt; än strödde solen guld öfver trädens kronor och
än månen sitt silfver öfver dem. Nu bäfvade genom dalar och lunder
ljudet af en suck. Hon tyckte sig liksom stanna i sina tankar, lyssna
i sitt hjerta, skakad af en ljuf hänförelse.
Rodnaden hade återkommit på hennes kinder, leendet smekte åter hennes läppar, och pannan log af ny glans.
Dörren öppnades nu till ateliern. Hon hörde ljudet och hon slog upp sina ögon. Adlerstjerna fans icke mera för henne. Den förskräckelse, han ingifvit henne, var försvunnen. Fantasien hade botat det sår, som beräkningen ingifvit henne. Den skapande förmåga, som är konstnären egen, hade ingifvit henne mod och själsstyrka, inspirationerna hade låtit henne dricka ur glömskans bägare och hemta kraft ur ungdomskällans våg.
Då hon såg, hvem den inträdande var, sträckte hon sin hand med ett leende, som gracerna sjelfva skulle ha afundats henne, emot den kommande.
Det var en gosse af tretton à fjorton år.
Läsaren har redan tvänne gånger förut sett den liflige, men svage gossens intagande drag. Det var nämligen icke allenast samme gosse, som åtföljde fröken Rudensköld och Louise till Djurgården, utan äfven
