samme page, som, af Gustaf förvandlad till rekryt, blef en oskyldig orsak till Dörings arresterande.
— Välkommen, Adolf! Du ser så glad och upprymd ut. Du har säkert någonting roligt att berätta?
— Ack, ja! jag har det. Ni bad mig tänka ut en ny tafla, hvari jag kunde bli en modell.
— Och du har gjort det?
— Säkert, fröken Louise! Och det skall bli en rigtigt vacker tafla till på köpet. Ett litet soldatstycke. Besinna bara! Först och främst skall jag ha på hufvudet en björnskinnsmössa och så ett gevär i armen. Blir det ej bra, det?
Den största liflighet uttryckte sig i hans ansigte.
— Och så skall kungen exercera mig.
— Du är en liten egenkär tok, min lille Adolf; du vill förmodligen att jag skall odödliggöra någon af dina små hjeltebedrifter. Icke sant?
— Än sedan då? Men kungen skall vara vred och förtörnad och intaga en hotande ställning emot mig och höja sin värja öfver mitt hufvud. Ungefärligen så här, ser fröken.
— Jag förstår dig.
— För min del skall jag se litet rädd ut, men ej mycket, förstås.
— Och det der vill du jag skall måla?
— Taflan är ej slut ännu. Hör bara på mig, skall fröken få höra. Kungen, sade jag, skall höja värjan öfver mitt hufvud, färdig att slå till; men i samma ögonblick, som han vill göra det, träder en drabant emellan.
— En drabant?
— En drabant i lifharnesk, kask och med karbinen i hand. En präktig, ung man, men det är sant, fröken känner honom nog.
— Menar du Döring?
— Vill ni ge ändå mera lif åt taflan, så skall ni låta karbinen brinna af, gevärselden upplysa scenen och visa en rädd kung, men en räddad page.
— Men hvarifrån har du fått idéen till en sådan tafla?
— Från… men…
— Men…
— Louises intresse och nyfikenhet voro väckta. Hon erinrade sig nu en af Adlerstjerna dunkelt antydd fara, som syntes hota Döring, och anade ett sammanhang emellan hans och pagens ord.
— Blif icke ond på mig, min fröken, men jag får ej säga, hvarifrån jag fått idéen till min tafta. Om jag upptäcker det, så är jag olycklig.
Louise förstod likväl redan, huru saken hängde tillhopa.
— Se så, Adolf, inga barnsligheter, låt oss tala upprigtigt med hvarandra. Du har exercerat för kungen?
— Det kan jag ej neka till.
