icke ens Reuterholm dragit sig undan honom; men ännu mera — Louise…
Han fortsatte icke sin tankegång; men hans hjerta klappade.
I hans kärlek låg en liflig själs hela glödande och lyckliggörande svärmeri. Louise var för honom mera himmel än jord, mera ljus än skugga, mera poesi och dröm än verklighet. Hon hade lutat sitt hufvud emot hans skuldra, hennes andedrägt hade smekt hans kind liksom ett varmt, balsamiskt doft. Vid minnet deraf stannade hans tankar, vaknade hans själ till ny hänryckning och slöto sig hans ögon.
— Arresterad, arresterad! utropade han derefter, fattad af en smärta, som i dessa enda ord liksom ville uttömma hela sitt inneboende qval. Hade han i detta ögonblick varit lika fysiskt som psykiskt stark, skulle han ha sprängt murarne.
Alla hans lysande utsigter syntes honom nu på en gång förmörkade. Med den unge konungens onåd, slöto sig för honom ögonblickligt alla framtidens dörrar. Det är med tunga steg, som mannen nedstiger utför sina förhoppningars trappsteg; men med än tyngre, som en yngling gör det. Det är vid lågorna af ett martyrbål som resignationen långsamt brygger oss sin styrkande lifsdryck.
Ifrån den stund Armfelt till en viss del invigde Döring i sin vänskap och gaf honom att spela ett slags förtroenderoll nära intill den unge konungens person, hade han känt sig entusiastiskt lifvad. Hans trohetsed hade ej heller varit en simpel ceremoni; det var en ed, gifven ur djupet af hans bröst.
Hela det lysande fyrverkeriet af inbillningar, hvarmed oskrymtad trohet och glänsande förhoppningar, omaskerad redlighet och ridderliga tänkesätt, hängifven vänskap och varm kärlek framför allt i en ynglings friska sinne omgifva sig: hela detta fyrverkeri hade slocknat.
Men den första stormen, som upprörde honom, lade sig snart; och af alla de många smärtsamma frågor, hvilka, liksom spillror af hans lyckas farkost, dykt upp inom honom, återstodo snart endast tvenne:
Hvad skall Armfelt säga?
Hvad skall Louise tänka?
Vid dessa tvenne frågor sammantrycktes han liksom af en krampaktig hand, under det att den dystra skuggan af ett majestätsbrott reste sig i hans föreställningar emellan honom och dem, som han så högt värderade. Tanken, att misskännas af dem man älskar, är ett snärjgräs, som, ju mera vi arbeta för att komma derur, allt mera och mera insnärjer oss.
Men en mild musik nådde i denna stund hans öron. Såsom tröstande och lugnande genier sväfvade tonerna, smekande hans oroliga ande. Oemotståndligt drogs han till det med jerngaller försedda fönstret, hvarigenom tonerna inströmmade.
Armfelts våning var endast skild från högvaktens arrestrum genom en i halfcirkel löpande smal gata eller gränd. Det var musiken vid
