286
platsen blir vid Gustaf I:s staty på Riddarhustorget. Glöm ej bort detta möte. Det torde blifva vigtigt nog. Det är ej värdt att ni dessförinnan söker mig; i morgon lemnar jag hufvudstaden på några dagar. Stockholm den …
Vincent Pauletti.»
För Döring var detta bref en fullkomlig gåta. Han visste
ingenting i sitt lif, som kunde sägas vara en hemlighet eller gifva anledning
till innehållet i denna skrifvelse. Han granskade alla de förhållanden,
hvari han stått från sina tidigaste år; men de föreföllo honom så
vanliga, att han fåfängt spanade efter den ringaste omständighet, hvaröfver
något underbart kunde hvila.
Icke desto mindre förmådde han ej slå bort ifrån sig brefvets innehåll.
— Men mötet, mötet? talade han för sig sjelf, jag är ju arresterad.
Att ej kunna sammanträffa med Vincent den utsatta dagen, var en ny orsak till smärta öfver hans obehagliga ställning. Beskyllningen för ett majestätsbrott låg som en orubblig klippa vid arrestdörren, utan att den derföre förmådde uppskrämma honom med tanken på någon personlig fara. I denna enda punkt var han lugn; i alla andra kände han sig förvirrad och upprörd af egna, hvarandra korsande föreställningar. Lugnet i hans själ var icke annat än lugnet i grannskapet af ett åskmoln.
En timme hade sålunda knappast försvunnit, då arrestdörren öppnades och någon inträdde till honom.
Döring stod vid fönstret och blickade ut i natten, försjunken i betraktelser. Han hörde väl att dörren öppnades, men gaf ej vidare akt derpå.
— Vänd dig om, Döring! yttrade en befallande, ehuru ej mycket stark stämma bakom honom.
Rösten tycktes honom bekant, och han vände sig om. Till sin öfverraskning såg han den unge konungen framför sig. Hvad hade han dock i den belägenhet, han nu befann sig, att säga honom. Båda två iakttogo också tystnad, under det de betraktade hvarandra såsom tvänne obekanta.
— Vet du hvar din plats är? frågade Gustaf slutligen.
— På post vid ers majestäts dörr.
— Du misstager dig. Din plats är här, vid mina fötter.
— Den brottslige, ers majestät, kan be om nåd och mottaga den; men ej den oskyldigt anklagade, emedan han då erkänner sin brottslighet.
— Hvarför uppträdde du till pagens försvar?
— Jag lydde min känslas ingifvelse.
— Du glömde, att jag var den mägtige och han den svage.
— Nej, ers majestät, det var just det, som jag erinrade mig.
Konungen rynkade pannan.
— Ämnar du allt framgent handla på samma sätt?
— Det beror ej mera på mig, utan på ers majestät.
