— Förklara dig.
— Det beror på, om jag åter blir fri.
— Och om du blir fri?
— Då skall jag alltid bedja gud att kunna handla öppet och redligt emot ers majestät, hjertligt och hjelpsamt emot den svage.
— Du glömmer att jag är din kung.
— En konung har större magt än andra, men också större pligter. Sin magt skall han stadfästa genom att förvärfva sig sina undersåtares kärlek, och sina pligter skall han uppfylla, i första rummet genom att tygla sina lidelser. Jag skall aldrig kunna glömma att en kung bör vara den dygdigaste. Det är hans vackraste krona.
— Du är djerf.
Döring svarade icke, men han drog en djup suck.
— Hvad är det der för papper? fortsatte konungen och visade på bordet, der Döring lagt ifrån sig det nyss lästa brefvet.
Frågan sårade Döring, emedan den åtföljdes af en misstänksam blick. Han ångrade att han ej stoppat brefvet på sig eller bränt upp det, men var likväl för stolt att nu vilja undandraga det hvilken granskning som helst.
— Behagar ers majestät läsa skrifvelsen?
Konungen tog papperet och blickade deri.
— Louise Posse? anmärkte han, då han läste den delen, som angick henne. Är det min fasters, prinsessans, hoffröken?
Döring visste icke hvad han skulle svara. Han fruktade, att han låtit första ögonblickets liflighet förleda sig till en origtig handling, då han visat ett bref, som icke endast rörde honom sjelf, utan äfven andra.
— Ers majestät, stammade han icke utan synbar förlägenhet.
Men Gustafs blick hvilade kall och frågande på honom, liksom om han icke hört eller förstått det bedjande och undvikande i Dörings ord.
— Du älskar fröken Posse? sporde han åter.
— Inför min konung eger jag knappast rättighet att ega en hemlighet. Nåväl, ers majestät, jag älskar henne.
— Och hon…
— Derom torde ers majestät nådigast behaga spörja henne sjelf. Hennes hemligheter äro icke mina. Kanske har jag redan i hvad jag sagt begått ett nytt majestätsbrott?
— Emot hvilken?
— Emot kärlekens majestät.
Gustaf sänkte sitt öga vid detta svar. Kärleken var ett majestät, som han ännu icke hade tänkt sig. Döring tyckte att han öfverlade med sig sjelf om någonting, ehuru han ej förmådde utleta föremålet derför.
— Och du älskar henne således?
Döring hade ej väntat förnyandet af denna fråga, och han kände att han rodnade.
— En ung man, ers majestät, har sina fantasier.
