Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/302

Den här sidan har korrekturlästs

298

märksamhet genom sina föregifna hemliga kunskaper, genom diktade syner och uppenbarelser, genom deltagande i politiska ärenden och spådomar om statens öden…»

Vi låna ur hans egen lefnadsteckning[1] följande syn.

…»Under dessa tillfällen hade jag, liksom förut och sedermera i min lefnad, bland annat en högst märkvärdig apparition. Det var en vinternatt i januari månad; sedan jag släckt ljuset och sofvit några timmar, väcktes jag deraf, att dörren sprang upp med ett häftigt buller. Jag kunde ej förklara orsaken dertill, helst jag mindes ganska väl, att jag om aftonen, innan jag lade mig, ordentligen tillstängt densamma. Jag steg upp och igenläste den samt lade mig åter; men just som jag skulle insomna, flög dörren upp för andra gången, så att den slog med häftighet mot väggen, och då jag nu åter skulle stänga den, sväfvade en vålnad med ett hörbart susande hastigt förbi mig och försvann. Jag tände ljuset och antecknade i min almanacha datum och timma, då detta tilldrog sig. Någon tid derefter bekom jag bref från Sverige, att

    Vi voro af lika ålder och sinnesdaning. Han, som jag, var ifrig frimurare, och jag märkte snart, att han innehade vida högre kunskap och kännedom, än hvad jag kunnat förskaffa mig. Vi besökte ofta tillsammans olika frimurare-loger i Amsterdam, och blefvo slutligen de intimaste vänner. Han förtrodde mig, att hans fader, som på handel förvärfvat en enorm förmögenhet, i lifstiden innehaft ej mindre de högsta synliga graderne i frimureriet, utan äfven varit första synliga hufvudet för ett förbund, vid namn E. L. U. D. E. der äfven fruntimmer intogos; att gubben några månader före sin död intagit både sin dotter och hustru i detta förbund, samt efterlemnat i deras vård en dyrbar samling manuskript i mysticism och cabalistik, hvilka han samlat under sina vidsträckta och mångåriga resor i Ostindien.»

    Med Stephens reste Boheman öfver till London. »Efter halftannat års förlopp blef jag», tillägger han också på ett annat ställe, »genom min väns föranstaltande initierad i det ofvannämnda förbundet L. U. D. och bland fruntimmers-personalen igenkände jag min patronessa.»

    Dem, som för öfrigt vilja taga någon närmare kännedom om Boheman och hans asiatiska bröder, kunna vi hänvisa till ett i »Hamburg och Mainz» 1804 tryckt arbete, hvars titel är: Bohöman, geheimer Oberer und Haupt der asiatischen Brüder. Eine interessante Geschichte nach authentischen Quellen aus dem Archiv des Ordens.

  1. Tvenne omständigheter, som mycket sysselsatt Bohemans biografer, äro: 1:o sättet, hvarpå han åtkom sin förmögenhet, och 2:o den hårda dom, frimurarne fälde öfver honom. I dessa båda afseenden står han hårdt till doms inför det allmänna tänkesättet; men efter alla anledningar är han fullkomligt oskyldig til de brott, som man i de nu nämda tvenne fallen vill tillägga honom. Boheman uppträdde hastigt såsom en rik man; men blef lika oförmodadt och hastigt åter fattig. Det ena, såväl som det andra, eger sin ganska naturliga förklaring, emedan han, efter ganska trovärdiga anledningar, egde att disponera den ordens kassamedel, hvars chef han var. Man uppger tvenne orsaker till Carl XIII:s i frimurarnes namn öfver honom fälda dom, nämligen: att han skulle dels ha upptäckt vissa frimureriets hemligheter för Hedvig Elisabeth Charlotta, dels ock att han skulle på ett oärligt sätt bemägtigat sig handlingar tillhörande frimureriet, hvilka befunnos i Reuterholms händer. Härvid kunna vi endast anmärka, att vi hört flere af vår tids högre frimurare försäkra, icke blott att de Reuterholmska papperen ännu finnas i behåll, utan i allmänhet äfven att domen var — orättvis. Kanske fruktade Reuterholm att i honom få en farlig medtäflare om hertigens gunst.