302
icke desto mindre bilda särskilda föreningar, underkastade lagar, som äro för dem egna, och arbeta under samma tid på sin egen välmåga och den stats, under hvars styrelse de lefva? Det är tillräckligt att anföra ett exempel. Indiska kompaniet i Holland har i sin ego stora jordegendomar, ofantliga rikedomar och en handel, utsträckt öfver hela jorden; genom sin klokhet hafva medlemmarne af kompaniet länge varit i besittning af stora rikedomar, men de upphöra icke derför att erkänna General-Staternas öfverherrskap, att underkasta sig deras befallningar och vara trogna undersåtar under republiken.
Vi böra imitera dessa föreningar.
Ehuru våra bröder äro spridda i flera länder, böra vi söka att med tiden vinna de furstars protektion, under hvilka vi lefva, så att vi kunna förena oss och visa oss fritt i verlden under furstarnes beskydd och allmänhetens bifall, under en titel, som skall vara en täckmantel för den verkliga orden, och såsom en privilegierad kår. Vi hafva redan sagt det och vi repetera det, att det skulle snarare vara skadligt än gagneligt för oss att nu yppa vår tillvaro och vårt gamla ursprung. Det betyder ingenting, att vi nu låna ett obetydligt namn för att derigenom erhålla fördelen att vinna våra goda afsigter; men vi kunna alltid i hemlighet för våra bröder yppa vårt ändamål och värt lysande ursprung. Sedan vi bildat oss fonder genom vår industri och genom de antydda medlen, böra vi nödvändigt (efter att hafva betalt de åtskilliga förskott, hvilka hafva blifvit gjorda af bröder, som bidragit till ordens bästa, äfvensom commanderier och prebender till dignitärerne) använda allt öfverskott till bildandet af stående fonder, för att göra säkra de etablissementer, som kunna bidraga icke blott till de enskildes och ordens fördel, utan äfven till staternes bästa. Grundläggandet af välgörenhets-anstalter, uppmuntrandet af vissa grenar af handeln och inhemska fabriker äro de etablissementer, som kunna förskaffa oss furstarnes välvilja och allmänhetens bifall; och aldrig skall man afunda oss den vinst, som orden och dess medlemmar kunna draga af sina spekulationer, så snart det blir bekant, att vi icke blott söka vår egen fördel, utan äfven folkens.
Emellertid är det icke ordens mening, att bröderna i sjelfva verket böra blifva manufakturister eller köpmän. Meningen är endast, att hvar och en bör använda de medel och kunskaper han eger till ernående af vårt allmänna ändamål.»
Inom alla dessa afarter af frimurare var frimureriet ej längre sitt eget mål, utan endast ett medel till ett nytt och annat. Visserligen talade man alltjemt om ett för staten nyttigt, lagligt och tillåtet handlingssätt, men man dolde detsamma likväl under en dubbel mask, under frimureriets och den enskilda sektens, utan att den senare ens vågade lyftas inför den förra. Sektens syftemål var hufvudsak, och utan att frimurarne anade det, drogos de in på för sig främmande och okända banor. Hvart de ytterst ledde låg endast i några få enskildas vilja. Så många omvägar för ett stort, samhällena gagnande, vackert
