En glad rörelse lifvade ofrivilligt Reuterholms anletsdrag.
— Hör ni, ers höghet, hvad har jag sagt er? Men vidare.
— Vidare fann jag ett fruntimmer, fröken Rudensköld, tror jag.
Hertigens och Reuterholms blickar möttes åter, men denna gången med mera skygghet. I den förres hvilade en förlägenhet, som han ej förmådde dölja; 1 den senares glänste ett uttryck till, ungefärligen sådant, som man kan föreställa sig hos en örn i det ögonblick, då han slår sin klo i en dufva. Men om äfven Reuterholm genomskådade hertigens känsla, föll det ej hertigen en gång in att granska Reuterholms, emedan han ej trodde honom kunna hysa någon annan än den uppoffrande tillgifvenhetens.
— Och så såg jag äfven der en inflytelserik, en betydande, en högt uppsatt person, började åter Alm, men tystnade här för att se, hvad verkan hans anspelning skulle göra.
— Ers höghet hör, huru mina ord återkomma?
Reuterholm anade af meningens början till slutet.
— Ingen mindre än öfverståthållaren, baron Armfelt sjelf, tillade Alm och rätade på sig.
Vid detta namn knöt Reuterholm sin högra hand. Hufvudet böjdes något tillbaka. Nästan förlägen sänkte hertigen sitt hufvud med ett betänksamt utseende.
— Fortsätt! uppmanade Reuterholm.
De olika sinnesrörelser, som Alms rapport framkallade, undgingo ej hans blick. Hvilka slutsatser han deraf drog, skola vi kanske framdeles få närmare tillfälle att redogöra för.
— Jag var uppe i salongen hos dem, fortfor Alm, blott en ganska kort stund.
Under det Alm yttrade dessa ord, gjorde Reuterholm ett slag omkring rummet. Han öfverlade med sig sjelf, utan att derför något af hvad Alm yttrade undgick honom.
— Vänta litet, bad han Alm, då han stannade. Ers höghet känner, huru hela mitt lif och alla mina tankar äro af en högre försyn fästa vid er lycka. Tillåter ni mig att handla i enlighet med hvad rikets nytta och er ställning fordrar?
— Du är ju försigtig, Reuterholm? frågade hertigen.
— Var öfvertygad derom, ers höghet.
Utan att afvakta något vidare svar fattade han ringklockan på bordet, och vid dess ljud inträdde åter hofmannen, med hvilken Reuterholm talade några ord, dock så tyst, att hvarken hertigen eller Alm kunde höra hvad han sade. Så snart han slutat, aflägsnade sig hofmannen bugande.
Hertigens ögon voro härunder orörligt fästa på Reuterholm. Alm visste ej hvad han borde tänka. Han förstod, att han ej skulle blifvit afbruten, såvida ej någon vigtig orsak dragit Reuterholms tankar åt ett annat håll. Kunde väl hans egen rapport ha gifvit anledning till