Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/312

Den här sidan har korrekturlästs

308

Ovilkorligen kom han nu att tänka på det sätt, hvarpå han lemnat arresten.

Med en ovilkorlig bäfvan motsåg han också nu möjligheten att blifva upptäckt af dem, och med hjertklappning tänkte han på den blifvande upplösningen.

— Hören, började åter talaren, hvad den tredje engelen förkunnar.

— Du skall icke missbruka din guds namn, förkunnar dig lagens första bud. Här skiljer lagen emellan att bruka och missbruka. Den, som öron och ögon hafver, han höre och se!

— I lagen har gud således omgjordat sig med en tempelmur, som ingen af stoft ostraffadt öfverstiger.

— Men andarne äro icke af stoft, de äro af ljus, och för de invigdes domsbasuner skola Jerikos murar falla.

— Hvad som är ett med fördömelse belagdt missbruk för 2, 4, 6, är en helig uppenbarelse för 3, 5 och 7. I mörkret är allt mörkt, i ljuset allt ljust. För de ohelige är allt oheligt, för de helige allt heligt.

— Läser Daniels 10 kap. och Samuels 28 kap., och I skolen se att andar finnas, som kommit förlåten mellan jord och himmel, mellan död och lif att remna.

— Hans kropp var såsom en hyacint, der Michael stod inför Daniel, hans anlete syntes såsom en ljungeld, hans ögon såsom brinnande bloss, hans armar och fötter såsom en glödande koppar och hans tal var såsom ett stort dön.

— Och Daniel såg synen allena, ty de män, som när honom voro, sågo den ej.

— Och jorden remnade under Sauls fötter för besvärjelsens ord, och en gammal man kom upp ur griften, klädd i en silkeskjortel, och det var Samuel.

— Och Samuel sade: hvi hafver du gjort mig omak, att du hafver låtit kalla mig ur griftens natt?

— Men den underbara heliga formel, som kallade Michael ned af höjden och den hädangångne döde att stå upp af djupet, kännen I ej.

— Den skall varda eder gifven af mig, då I blifvit pröfvade och stunden är inne.

— I liljans kalk hvilar mästare-ordet.

Den spända, ihåliga, nästan ständigt stegrade uppmärksamhet, hvarmed Dörings grannar åhörde hvarje del af talarens yttrande, undgick ej hans granskande blick; ibland hörde han dem hastigt draga efter andan, ibland åter vågade de icke andas. Stundom lutade de sig fram, stundom uttogo de till och med ett steg framåt.

Döring kände icke samma deltagande. Han erfor väl en viss förvåning öfver hvad han hörde, men han förstod det icke rätt.

Hvad han likväl allra minst kunde förklara var den orsak, som Vincent haft att föra honom till detta ställe.

Sedan han blifvit öfvertygad om att det var hertigen och Reuter-