312
Denna tanke var smärtsam och grym.
Ifrån den stund han började tänka på den oegennytta och det förtroende postkarlen visat honom, glömde han sig sjelf.
— Dö, dö, dö, voterade man i detsamma kring altaret.
Döring hörde de korta orden, ljudande såsom dofva och aflägsna metall-ljud. Ett obehagligt eko upprepade dem inom honom.
De rådslående hade dragit sina värjor, och allt efter som de uttalade dödsdomen öfver honom, sänkte hvar och en sin värjspets.
— Att dö är att försvinna, att försvinna är att dö, yttrade talaren, återtagande sin plats på den förgylda karmstolen.
I dessa hotande ord låg så mycket allvar, att Döring ej kunde betvifla deras betydelse.
Han fruktade ej för döden, och likväl erfor han en hemsk känsla.
Han begrep så väl sina domares sätt att se saken och trodde till och med att han i deras ställe sjelf skulle hafva handlat på samma vis.
På ett obehörigt sätt hade han lärt känna deras ordens högsta hemligheter, och de hade ej annat val än att undanrödja honom. Om äfven ett sådant undanrödjande var en öfverträdelse af den allmänna lagen, så föreskref likväl ordens enskilda lag sådana undantag.
Han stod inför ett inqvisitionstribunal, der styrkan är magten, intresset är rätten, och beredde sig på det värsta.
Besjälade sjelfva af tron på det hemliga sällskapets gudomliga betydelse, trodde de sig äfven döma med en gudoms rätt, hvilken de ansågo sig tjena.
Dörings dom var redan afkunnad.
Besvärjaren lyfte sin trollstaf och slog trenne gånger med den emot en vid sidan af altaret hängande metallskifva. Skifvan gaf ifrån sig ett starkt och klingande ljud. Så snart det tredje slaget tonat ut, delade sig förhänget nära dörren, och man såg mynningen af en mörk gång. Nästa ögonblick uppträdde der en maskerad, nästan jättestor person, klädd i svart och rödt.
Åsynen af denna dystra mask ökade det hemska i scenen. Döring visste väl icke rigtigt, hvad man ämnade göra med honom, men han anade det värsta.
— Följ masken! befalde honom talaren i detsamma.
I första ögonblicket föll det Döring in att göra motstånd, men i nästa förkastade han det, emedan ändock hertigen och Reuterholm alltid skulle hitta honom. Han beslöt således att lyda, ehuru han icke kunde annat än förbanna Vincent, som inlockat honom i denna snara.
Han hade dock knappast uttagit första steget, förr än han åter stannade. Det föll honom in att förklara sig. Vincent förtjenade ej längre att skonas.
Men i samma ögonblick han fattade detta beslut, erinrade Döring sig till och med Vincents yttrade tillit till hans mod och karaktär, hvarföre Vincent i sådant afseende ej ansett sig behöfva eller böra uppmuntra honom, och han intogs af en stolt känsla.
