28
någon misstanke emot honom sjelf. Det var ej utan, att en viss oro bemägtigade sig hans själ.
— Jag skall strax ha nåden upplysa ers höghet, yttrade Reuterholm, så snart hofmannen aflägsnat sig, om hvad jag ansett nödvändigt att anbefalla.
Derefter vände han sig åter till Alm.
— Nå-å?
Den oro, som intagit Alm, rubbade hans beräkningar, och denna korta och befallande uppmaning att fortsätta tillintetgjorde dem helt och hållet.
— Jag hörde, stammade han.
— Till saken!
— Alm teg, för att betänka sig ett ögonblick, innan han svarade.
— Naturligtvis konspirerade man väl? inföll Reuterholm med ökad otålighet.
Denna fråga gaf åter rigtning åt Alms tankar.
— Ja, herr baron, man konspirerade, man talade om… om…
— Frukta ingenting, min vän, säg ut hvad ni hörde.
— Om en regementsförändring, om…
— Man talade derom, vidtog hertigen, och blodet steg upp åt ansigtet. Jag kunde vänta det. Vid Gud, man skall veta hvad man talar. Min baron, fortsatte han till Reuterholm, gör hvad er pligt mot mig bjuder, men glöm ej derför hvad försigtigheten befaller.
I detsamma hörde man ljudet af slamrande vapen och stampande hästhofvar på borggården.
— Jag har redan tänkt derpå, ers höghet, inföll Reuterholm. Se hit!
— Och han förde hertigen till fönstret.
Vid skenet af lyktorna såg man en trupp ryttare, som just nu gjorde halt och front emot stora slottstrappan.
Hvad är er afsigt? frågade hertigen.
— Utan att försumma något enda ögonblick vill jag gripa björnen i idet, de sammansvurna i nästet. Jag känner allt för väl de oroliga planer, som hvälfva sig inom vissa hufvuden. Och man måste handla beslutsamt för att afböja hvarje fara. Den svenska konspirations-historien skall ej få något nytt kapitel, jag svär det, så länge jag står vid ers höghets sida. Om hydran ej skall växa till med för många hufvuden, skall man ej dröja att hugga af det första. Det är icke ers höghet obekant, från hvilket håll er styrelse hotas; och ni kan då ej heller ifrågasätta farans vidd, om man ej handlar raskt.
— Men hvad bevis hafva vi väl emot dem? anmärkte hertigen, som började vackla, under det han betänkte den strid, hvilken måhända skulle uppstå, i den händelse någon oförsigtighet begicks.
— Det misstänkta ställe, der man funnit Armfelt tillhopa med sina vänner, är ett vittne.
Hertigens fråga hade väckt Alms bekymmer, emedan äfven han
