316
— Wanja! hviskade han. Samma lidande, samma oändliga sorg! Jag är här, Wanja!
Wanja såg på honom förundrad.
Hennes ansigte var mer än blekt, det var hvitt som den klädning hon bar. Hon var ej mera ung; men ehuru ansigtet var magert, nästan förtärdt, såg man att det fordom måste ha varit skönt. Kindbenen voro utstående och munnen något öppen, så att tänderna till en del syntes. De voro hvita som snöflingor. Pannan liknade ett hvalf af ben, hårdt och högt. Det var något af ett lik i detta ansigte, som förfärade, men man glömde bort sin fasa, då man såg dessa svärmiska, om djupa och brinnande intryck talande ögon, hvilka ännu bibehållit hela sin ungdom. Från dessa ögon strålade ett ljus, en glans, en dager, som åtminstone stundom till och med gjorde ansigtets öken i öfrigt intagande. Det fans ett dubbelt uttryck här, som vexlade allt efter sinnesstämningen, och detta uttryck var än dödens och än lifvets.
Sedan hon betraktat Vincent en stund, tycktes hon återkomma till sig sjelf.
— Hvar är han? utropade hon, strykande sina svarta lockar åt sidan och resande sig upp från sin knäböjande ställning. Han är här, icke sant, han är här?
— Wanja, Wanja! förmanade henne Vincent. Du är så häftig! Kom ihåg hvad du lofvat mig.
— Du har rätt, sade hon och tryckte sin hand hårdt emot hjertat liksom för att lugna det. Förlåt mig; men du förstår ej, huru det brinner här. Säg mig endast, hvar är han?
— Här, och han visade henne Döring, som ännu qvarstod vid dörren.
Som ett klart stjernfall flög hennes öga förbi Vincent till Döring. Han tyckte sig betraktas som af en låga.
— Och du är säker på, att det är han?
— Fullkomligt.
Hon fattade derpå ett ljus, närmade sig intill Döring och betraktade honom.
Döring kände sig förundrad öfver hvad som passerade, men han kunde icke undandraga sig granskningen och förblef lugn.
— Det måste vara han, anmärkte hon, sedan hon betraktat honom en stund. Denna panna, denna mun, du har rätt, det är han.
Man skulle ha trott att hon talade om en tafla, och dock hörde man att hon var öfverväldigad af mägtiga känslor.
— Och detta öga, fortsatte hon, det har ej samma färg, men samma glans.
— Du mår illa, Wanja, jag ser att du darrar.
— Och denna kind, talade hon vidare utan att gifva akt på Vincents ord, denna kind…
— Hvila dig ett ögonblick, Wanja. Kom hit till soffan.
— Och denna haka…
