Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/325

Den här sidan har korrekturlästs
321

ett samtal ryckt på axlarne öfver de inbillningar, man gjorde sig om den tillstundande högtiden, och partierna kommo nästan i lufven på hvarandra.

— Det är fråga om en koalition med Ryssland, påstod det ena.

— Ack nej! frågan gäller tvärtom ett krig, yttrade det andra.

— Jag tror hvarken på det ena eller andra, menade det tredje.

Man berättade, att Gustaf afskickat ett par kurirer till landsorten, samt att dessa återkommit med vigtiga depescher, och man glömde icke att kommentera händelsen och gifva den en förklaring, olika allt efter olika önskningar.

Ingen magt bygger så bizarra byggnader som sqvallret. I sin ifver att stapla det ena på det andra följer det ingen annan ordning än oordningen. På ett sandkorn bygger det en S:t Petri kyrka, och på spetsen af dess dôme anlägger det ett lusthus och på sidan om lusthuset en mausolé och öfver båda två sätter det måhända en näsa — lång i oändlighet. Om någon råkar ut för sqvallret, är han att beklaga. Han kan vara säker om att det skall göra honom till allting, utom till det han verkligen är. Sqvallret skall förse honom med ett hufvud af en gud eller en åsna, med en kropp af en buffel eller en spindel, med en röst af en näktergal eller en papegoja. Sqvallret saknar aldrig förmåga att förvandla en Apollo till en pajazzo eller en pajazzo till en Apollo. Det skapar hvad som helst af intet.

Gustaf egde visserligen en afsigt med den fest han anbefalt; men den bestod icke i något af allt det, som sqvallret förmodade.

I all sin magt är sqvallret dock ingen gud, utan endast och allena en tanklöst pladdrande tunga.




Adlerstjerna smickrade sig till en tid med att ega konungens förtroende rörande affären med Döring; underlig föreföll honom emellertid den långvariga hemlighetsfullhet, hvari saken hölls. Deraf kunde han visserligen icke draga någon annan slutsats, än att konungen allvarsamt var förtörnad på Döring, men lika litet som han kunde gissa sig till hvad straff han ämnade honom, lika litet egnade förhållandet sig att underhålla den fåfänga tanken, att han egde konungens förtroende.

Under allt det prat, som uppstod med anledning af konungens inbjudning, iakttog Adlerstjerna en djup tystnad. Äfven han gjorde likväl sina anmärkningar, men han slöt dem troget inom sig.

En dag, då han, tjenstgörande hos konungen, befann sig ensam med honom, begagnade han tillfället för att beröra det ämne, som så mycket intresserade honom.

— Ers majestät glömmer Döring, erinrade han.

— Tror du det? Hvad straff anser då du att han förtjenar?

— Lagen dömer för majestätsbrott till döden, men…

— Men…


Drabanten. I.21