324
stjerna, emedan, i den händelse Gustaf ämnade någon upprättelse åt Döring, en väg derigenom äfven skulle för honom banas till Louise.
Försatt, som han var, i en labyrint af ovisshet, framstälde sig den ena frågan efter den andra, utan att han förmådde besvara dem.
— Hvarför hölls Dörings arrestering ännu hemlig?
Hvarför hade Posse och Döring blifvit uppkallade från en aflägsen landsort till hufvudstaden?
— Hvad betydde den förres audiens?
— Af hvad orsak hade han yttrat sig med så mycken tillfredsställelse om Louise?
— Hvad var väl slutligen den egentliga orsaken till den anbefalda kollationen hos konungen?
I sjelfva verket befann Adlerstjerna sig i en långt plågsammare belägenhet än Döring. Ehuru den förre icke, såsom den senare, var beröfvad sin frihet, fängslades och qvaldes han af ovisshetens Laokoons-ormar.
Ännu en gång genomgick han granskande alla förhållanden.
Att söka rubba konungen i sitt beslut, sedan han en gång fattat ett, ansåg Adlerstjerna fåfängt. Emot hans envishet skulle till och med den skickligaste diplomat stranda.
Att vilja inverka på grefve Posse lönade lika litet mödan. Han skulle strängt och troget hålla sig till sin moget öfverlagda, frisinnadt bestämda öfvertygelse.
Och Louise sjelf!…
Vid tanken på henne kände han smärtan af en dödsstöt i sitt hjerta. Fattad af ett ögonblicks ursinnighet, rusade han upp från sin plats — men hejdade sig snart — och ehuru underläppen ännu darrade af en häftig rörelse, krökte sig den öfre till ett smålöje.
— Min vackra kusin, sade han för sig sjelf, ännu är ej saken afgjord. Jag anhöll om ditt hjerta, för att göra dig lycklig — nu — vi få se. Du har förolämpat mig i min skönaste känsla, och en förolämpad känsla hämnar sig.
Under det han så talade, klarnade härvid hans förut dystra panna och ögat lyste liksom i skenet af en lycklig tanke, på samma gång ett utrop af tillfredsställelse gick öfver hans läppar.
— Rigtigt! yttrade han. I fall det behöfves, måste jag inom Dörings eget lif söka det medel, som erfordras för att tillintetgöra honom. Historien känner ännu blott en enda riddare sans peur et sans reproche, och ehuru Döring tyckes vilja spela den andre, lärer han väl ändock knappast nog vara fullkomlig. Således — jag måste lära känna honom.
Med denna föresats begaf han sig ut i afsigt att höra sig för hos Dörings kamrater, till och med att i värsta fall afsända ett särskildt bud till hans födelseort. Men han skulle ej behöfva någondera delen, ty, nedkommen på gatan, mötte han nästan vid sin egen portgång en groflemmad, men till utseendet godhjertad och enfaldig karl, hvilken, i det Adlerstjerna passerade förbi, gapande betraktade honom.
