Adlerstjerna trodde sig också igenkänna honom, ehuru han ej genast erinrade sig, hvar han sett honom förut. Hans goda minne hjelpte honom likväl snart till rätta.
— Hör hit, min vän, tillropade Adlerstjerna honom. Hafva vi ej sett hvarandra en gång förut?
— Gu' ska' veta det, herre. Det va' då husbond min va' på bjurgål'n och slogs. Ja' bar fram skrinet ja' me' pistolera. Herrn mins fälle?
— Alldeles det, jag kommer nu ihåg det. Nå-å, hvad har nu din husbonde för sig? Jag har ej sett honom, som jag tror, allt sedan vårt möte då. Det är en galant herre, din husbonde.
— Hvar han ä', ja? De' ä' odöd för mej att begripat. Han geck bort en morgon, å så kom han aldrig mer igen se'n, men så'n en rar herre är han, rigtigt okristligt rar; för si de' ä' inte nog me' att han älskar alla menniskor alldeles omenskligt, han ä' dessutom, ska' ja' säja, ordentligt gemen att umgås med, å så förbolt kloker se'n för sina år. Gu' vet hvar förståndet har kommit ifrån?
Mannen var, som läsaren redan torde ha förstått, ingen annan än den beskedlige From.
— Du har väl varit länge i tjenst hos Döring, du; kanske också hos hans föräldrar?
— Måtte de'. Ja' ä' barn i huse', vet ja. Amiralen tog upp mig i sitt bröd, då ja' va' en liten valp.
— Du talar om Dörings far?
— Om amiralen, ja. En ogement ståtlig herre. De' ä' rigtigt dunderverk te kar' de', ska' herrn veta. En så'n en fins inte i hvar kyrkby heller, de' ä' stopp de'. Men herrn har nog hört talas om'en, för si gu' vet hvar han icke är känder.
Adlerstjerna påminte sig också nu att han hört berättas det den gamle Döring skulle vara en ganska ovanlig och utmärkt man, samt att han med amirals afsked för flera år sedan dragit sig tillbaka ur tjensten och bosatt sig i Östergötland, der han egde en större jordegendom, åt hvars skötande han uteslutande egnat sitt lif.
— Du är just en ståtlig tjenare. Du håller af amiralen och hans son och har reda på dig sedan. Du vet icke, du, att jag intresserar mig för Döring, och att det skulle roa mig mycket att få reda på ett och annat ur hans lif. Du känner åtskilligt, jag är säker derpå. Ditt utseende och ditt sätt att yttra dig vittnar om en klokhet, som jag måste beundra. Kom med mig, min vän, så få vi språkas vid om hvarjehanda.
Smickrad af Adlerstjernas vänliga ord, följde From honom med glädje. Adlerstjerna begagnade sig också af tillfället för att utforska allt, som rörde Döring, ifrån hans tidigaste ungdom till närvarande stund. Sedan han försäkrat From, att duellen endast varit följden af en tillfällig tvist emellan tvänne eljest goda vänner, berättade From
