Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/33

Den här sidan har korrekturlästs
29

insett svårigheten att bevisa sina ord; det var derför en icke obetydlig tillfredsställelse han erfor, då han hörde Reuterholms svar.

Hertigen runkade emellertid tvekande på sitt hufvud.

— Tiden, då de sammanträffat, erinrade Reuterholm vidare.

Alm erfor en ny glädje, som han hade svårt att dölja, öfver att Reuterholm sjelf nu åtagit sig hans sak.

Ännu en gång runkade hertigen på hufvudet.

— En fängslad är redan misstänkt, fortsatte Reuterholm. Opinionen skall snart vittna emot dem. Ni måste rödja väg för er, ers höghet, eljest skall ni hvarken kunna se ert mål eller närma er intill det.

Vid denna anmärkning for hertigen med sin hand öfver pannan. Det var som om en gammal tanke dykt upp för hans ögon och nu åter ville göra sig gällande.

— Vittnen? säger ni. Låt mig handla! Jag skakar vittnen ur min arm. Se der hafva vi ett, och han pekade på Alm. Vi hafva ett annat i den der värdshusflickan, hvarom han talade i inledningen till sin rapport. Ers höghet, förtro er till mig. Saken är ganska enkel. I morgon skall Stockholms hela befolkning vara på vår sida, och ni skall erfara, hvad det vill säga att vara älskad af ett helt folk. Landet skall ej underkänna ert goda hjerta, derför att ni vakar öfver upprätthållandet af dess lagar och styrelsesätt.

Det lif, hvarmed Reuterholm talade, drog hertigen slutligen med sig. Och Reuterholm, som såg, att han nu borde smida medan jernet var varmt, grep åter till ringklockan på bordet, hvarpå samme hofman inträdde.

— För ut den här karlen, befalde han, visande på Alm.

Allt blodet försvann vid denna hårda och oförmodade befallning ifrån Alms kinder.

— Säg till två lifdrabanter, att han föres ned i högvakten och bevakas, tills jag låter höra af mig.

Alm kände att benen vacklade under honom.

— Herr baron, stammade han ånyo, herr baron…

Men hans ord bortdogo, under det han utfördes och dörren stängdes bakom honom.

Hofmannen erhöll, i det ögonblick dörren stängdes, en vink, som antydde att han efter en stund borde återkomma.

Reuterholm var nu ensam med hertigen. Hertigen kände sig liksom bortförd af en hvirfvelvind, der hvarje kring honom susande och surrande atom glänste, belyst liksom af ett solsken, men som likväl på samma gång insvepte honom i ett moln. Med en förundrad och frågande, men ändock furstlig hållning blickade han på Reuterholm.

— Ers höghet, började denne, försynen har stält er på en hög, men farlig ståndpunkt. Ni har ej öfvertagit regeringstyglarne såsom arfvinge, utan blott såsom förmyndare. Blickar ni tillbaka, ser ni i alla den hädangångnes vänner endast fiender, blickar ni framåt, ser ni edra domare. Begagnar ni derför icke hvarje stund och hvarje om-