330
— Huru blicken, lik en skarp stråle, flyger genom rummet?
— Jag förstår dig icke.
— Och detta svarta hår?
— Du talar om honom, som står der i dörren?
— Det är han.
— Han? Och för honom förskräcktes du? Stackars liten! Det är ju Vincent Pauletti.
— Vincent? Hvem är det?
— Han är sekreterare hos Weisenburg, ministerresidenten för hertigdömet Altenburg. Du känner ju honom?
— Men Weisenburg är sjelf en half trollkarl; och hans sekreterare…
— Är en besynnerlig man, det är sant, men dermed är det också slut. Jag skall låta presentera honom för dig, så skall du snart få se, att du ej har någonting att frukta.
— Men mitt löfte?
— Är ej något annat än ett litet plaisanterie. Följ mig!
Konungen och hertigen vandrade bredvid hvarandra genom
rummen, samtalande vid den ene och den andre af de närvarande. Man
hade på länge ej funnit någondera af dem så intagande och älskvärd,
som de voro denna afton.
Men denna omständighet minskade icke den spända nyfikenhet, som en gång intagit hofvets medlemmar, utan ökade fast hellre ännu mera deras öfvertygelse, att festen innebar några allvarligare planer, och hviskande om hvarandra väntade man med otålighet att få se den hemlighetsfulla gåtans lösning.
I det ögonblick konungen och hertigen inkommo i den salong, der hertiginnan och prinsessan funnos, presenterades Vincent för den senare.
Vid konungens och hertigens annalkande drog Vincent sig med en djup bugning tillbaka; men då hertigen passerade förbi honom, gjorde denne ett för andra omärkligt tecken, erinrande om deras hemliga möte hos Boheman.
— Jag har en nyhet att bjuda på i afton, började Gustaf, under det han närmade sig intill hertiginnan, som säkerligen skall fägna ers höghet.
— Man har ju också, ers majestät, under loppet af en hel vecka ej sysselsatt sig med något annat än med de underbara saker, hvilkas lösning man förmodar ers majestät gömt till denna afton. Jag erkänner att jag är nyfiken.
Konungens ögon föllo i detsamma på Vincent.
— Jag ser icke till baron Weisenburg, yttrade han.
— Ers majestät, vi lemna aldrig på en gång vårt hotell. Baronen hade vigtiga depescher, som han i afton ville expediera.
— Ni måtte ha en vidlyftig korrespondens?
