332
af en varm fosterlandskärlek, förklädde hon sig till karl och deltog mot rikets fiender i flere fruktansvärda bataljer. Men en förfärlig slump upptäckte slutligen hennes kön, och då verlden ej kunde förlåta henne djerfheten att hafva icke allenast trotsat, utan öfverträdt de vanliga, af det allmänna tänkesättet föreskrifna gränserna för qvinnans verksamhet och lif, inneslöt hon sig i ett kloster och tynade bort, tärd af qval, vacklande mellan kärlek och hat. Taflan återgifver dessa motsatta lidelser på ett förvånande sätt. Kärleken och hatet synas på ett så lefvande sätt strida med hvarandra om rättigheten att få kläda henne, den förra i nunneslöja och rosenkrans, den senare i blänkande vapenrustning, att man i sjelfva verket icke vet, om hon är en nunna eller en sköldmö. Den nuvarande furstinnan Raszanowsky skall ha mycken likhet med detta porträtt.
— Skulle ni känna igen henne, i fall ni finge se henne?
— Ganska säkert. Hon är på samma gång kall som isen och varm som elden.
Man hade med deltagande följt Vincents berättelse. Nyfikenheten hade åtminstone icke minskats deraf.
— Ers höghet, yttrade konungen, vänd till hertiginnan, skulle ni tillåta mig att låta för er presentera furstinnan Raszanowsky?
— Hon är då här? Ni öfverraskar oss, ers majestät.
Gustaf smålog behagligt.
— Ni samtycker då, min hertiginna?
— Ers majestät har på det högsta stegrat mitt deltagande.
Så snart hertiginnan yttrat dessa ord, öppnades en af sidodörrarna och furstinnan Raszanowsky inträdde.
Hon var ett fruntimmer af lagom längd. Proportionerna i hennes former egde en så vacker och symmetrisk harmoni, att figuren framstod på ett särdeles intagande och älskvärdt sätt. Också presenterade hon sig med ett behag, som tjusande smekte ögat. Ansigtet var ovanligt blekt, nästan hvitt, och denna hvita — snöhvita — hy föll så mycket mera i ögonen, som hennes i lockar kring hals och panna ringlande hår var svart, becksvart. Kinder och lockar egde sin naturliga färg; de förra lånade inga rosor från sminket, och de senare intet doft från pudret. Genom sin den tiden ovanliga enkelhet öfverraskade hon alla. Men denna smakfulla enkelhet understöddes också af tvenne utomordentligt hänförande bundsförvandter, nämligen af tvenne ögon, så fulla af ljus och eld, att de till och med lifvade och besjälade de eljest med fullkomligt marmorlik hvithet nästan stelnade anletsdragen.
Vincents beskrifning var icke origtig. Hennes ansigte uttryckte både kärlek och hat, både försoning och hämd.
Furstinnan presenterades för hofvet i sällskap med Boheman.
Båda två hade kort förut anländt till hufvudstaden med kreditiv på Weisenburg, hvilken äfven, underrättad om deras resa, mötte dem i en af Sveriges södra städer och sedan åtföljde dem.
Reuterholm, redan från sina utrikes resor bekant med Boheman,
