30
ständighet för att inleda händelsernas gång i er viljas riktning, skola de förra anklaga er och de senare tillintetgöra er. Låtom oss klart se förhållandena, ers höghet, och handla derefter, medan det ännu är tid. En förgången tids vänner, edra naturliga fiender, måste ni sjelf göra oskadliga, d. v. s. sopa bort till och med minnet af dem, och först derefter skall ni ej hafva något att frukta af det kommande, utan i stället kunna hoppas allt.
— Hoppas? Hvad menar ni, Reuterholm? Ni lägger en så betydelsefull tonvigt på edra ord.
— Ah, sade Reuterholm, och hans panna lyste af stolthet, hoppet flyger, fortfor han, med en konungakrona i sin örnnäbb öfver hvarje furstehufvud. Hör ers höghet ej suset af dess vingar?
Hofmannen inträdde nu åter, och Reuterholm ombytte genast samtalsämne.
— Den sammansvärjning, ers höghet, började han med en betydelsefull blick på hofmannen.
Vid detta ord lyfte hofmannen på hufvudet liksom lyssnande. Det var också ingenting annat Reuterholm ville, emedan han nu önskade ge fart åt rykten af skiftande, obestämd beskaffenhet. Han ville draga pratet på sin sida.
— Den sammansvärjning, som nu synes hota ers höghet, kan ännu icke till alla sina utgreningar beräknas. Klokheten bjuder derför att ej underlåta några försigtighetsmått. Det är ju ers höghets befallning, att slottsportarne, så snart jag lemnat er, stängas, samt att man under nattens lopp strängt bevakar slottet. Min herre, drag försorg derom!
Så snart hofmannen aflägsnat sig för att verkställa denna befallning, vände sig Reuterholm med en vördnadsfull bugning mot hertigen, äfven i afsigt att lemna honom.
— Jag har haft alltför många bevis på din trohet, Reuterholm, och vet, att jag i dig eger en vän, som icke skall öfvergifva mig; men icke dess mindre är jag rädd för dig. Din tillgifvenhet känner inga gränser, ditt mod inga svårigheter och din beslutsamhet intet motstånd.
— Hvar och en, ers höghet, måste flyga med de vingar, som försynen gifvit honom. Jag måste nyttja dem, som jag fått. Jag hastar nu, ers höghet, att slå ned på edra fiender.
— Du ämnar således — och hertigen syntes både öfverraskad och rörd, då han yttrade dessa ord — du ämnar således sjelf…
— Ja, ers höghet, då det gäller er, tror jag icke några andra ögon än mina egna. Jag skall blott begifva mig hem ett ögonblick och sedan ej hvila, förrän jag uppfylt min pligt.
Efter en stund hörde man åter dånet af hästhofvar och slamret af vapen på borggården.
Hertigen stod lutad mot fönsterkarmen och blickade utåt. Så snart Reuterholm nedkommit, steg han till häst, och insvept i en vid och mörk kappa, försvann han snart i samma slottsport, genom hvilken prinsessan Sofia Albertinas vagn kort förut rullat ut.
