338
Huru innerligt kände hon sig icke sårad af Armfelts utrop, och huru djupt smärtade henne icke de varma blickar, som åtföljde dem.
— Hvad är hon? upprepade furstinnan långsamt. Död! Hvar finnes hon? I grafven.
Fröken Rudensköld andades åter.
— Hon lefver således icke?
— Man säger, min fröken, att de lefvande äro döde, och att de döde lefva. Är denna åsigt rigtig, då lefver ännu Wanja.
— Men icke här, icke här på jorden?
— Tro ej på någonting. Ni vet att stenen en gång vältades af griften, och att den döde uppstod.
— Endast för en gud likväl, min furstinna, endast för hans mägtiga hand.
— Kärleken är äfven en gud, och ingen hand är mägtigare än dess.
De samtalande voro hänförda af inre rörelser och glömde allt omkring sig.
Armfelts hufvud hade sjunkit i hans hand. Fröken Rudenskölds barm höjde sig upp och ned under svallet af smärtsamma ingifvelser. Furstinnan satt blek och dyster.
I denna stund hördes ett sorl i rummet utanför, och uppmärksamheten drogs dit.
Hertiginnan, som allt för väl fattat fröken Rudenskölds tankar, begagnade sig af tillfället och fattade hennes arm.
— Kom! tillhviskade hon henne.
Hertiginnan värderade alltid högt fröken Rudensköld.
— Ni glömmer er.
— Ack nej, ers höghet, jag glömmer icke mig, jag glömmer endast alla andra.
Ett dyrbart ungdomsminne hade ur dunklet åter framträdt för Armfelts själ. Med sitt lifliga sinne hänfördes han lätt och tjusades nu af denna nya bild, som för hans fantasi sväfvade som en blek, men icke dess mindre skön engel på en grift.
Då de öfriga drogo sig uti de yttre rummen, närmade han sig furstinnan, vid hvars sida prinsessan nu tagit plats. Han önskade erhålla alla de upplysningar, som af furstinnan kunde erhållas om hans första kärlek.
Men då han uttog steget, lade sig en hand på hans axel, och då han såg sig om, stod Ehrenström framför honom.
— Tiden är nu inne.
— Hvad menar ni? Hvilken tid?
— Har ni glömt konungens löfte?
— Löfte?
— Codicillen?
— Ah!
— Stackelberg är här.
