Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/348

Den här sidan har korrekturlästs

344

— Ers höghet, frågade han, vänd till hertigen, hvad betyder denna patrull?

— Det är min lifvakt, svarade hertigen honom, i det han lemnade rummet och begaf sig in till konungen.

— Herr baron, anmärkte Liljensparre till Armfelt, tillåt mig att bedja er om en sak.

— Var så god.

— Såg ni — hertigens lifvakt?

— Nåväl!

— Som gammal vän vill jag bedja er, att ni noga tänker er för, innan ni uttager det steg ni nu ämnar taga.

— Jag skall ej glömma det, men kanske ni tror att jag ämnar taga steget åt det håll, der den så kallade hertigens lifvakt befinner sig.

Liljensparre rätade stolt på sig.

— I sådant fall, fortsatte Armfelt, misstager ni er; min väg går åt motsatt håll, in till konungen.

Då Reuterholm såg Armfelt begifva sig in i kabinettet, fruktade han ännu mera för utgången, och, ehuru ej kallad, beslöt han att infinna sig vid hertigens sida. Han passerade också fram genom de i grupper stående gästerna, följd af allas blickar. Glad öfver sitt beslut att i detta ögonblick infinna sig der, kände han sig äfven stolt och lugn. Men huru beskrifva hans förtrytelse, då han anlände till kabinettsdörren och af drabanten hindrades att inträda.

— Hvem har befalt er att neka mig tillträde?

— Konungen.

— Men Armfelt har nyss fått tillträde.

Drabanten besvarade ej anmärkningen.

Med af såradt öfvermod förvridna anletsdrag återvände Reuterholm till sina vänner. Tilldragelsen undgick icke någons uppmärksamhet, och ett doft sorl lopp genom de täta grupperna.

Reuterholm drog sig undan i ett hörn af rummet. Endast Liljensparre och Boheman närmade sig honom.

— Armfelt har öfverlistat oss, hviskade Liljensparre.

— Han är en gammal och öfvad intrigör.

— Det är harmfullt att förlora partiet nästan i början af spelet.

— Ni har rätt. Det är förloradt.

— Vi hafva ansett oss allt för säkra. Vincent har insöft er. Icke sant? Måhända spelar han med falska kort.

— Jag har trott på honom och har haft skäl dertill. Han påstod alltid att händelserna borde lemnas åt sig sjelfva, att fritt få utveckla sig.

— Den friheten blir nu också ert fall.

I de grupper, der Stackelberg, Aminoff, Ehrenström och Franc funnos, förde man ett helt annat språk.

Segerns glädje strålade från deras ansigten, hoppet lyste ur deras ögon. Stolthet och tillfredsställelse visade sig i alla deras rörelser.