— Nu eller aldrig, hviskade man på denna sida.
— Med hvilken otålighet längtar jag ej att dörren åter skall öppnas.
— Jag vill se Armfelts panna, då han återkommer; hon skall glänsa af fröjd och framgång.
— Och hertigen?
— Du har rätt.
— Men om han vägrar att bifalla konungens vilja.
— Omöjligt. Hans regentskap skulle då förlora sin moraliska styrka. Opinionen skulle döma honom. För öfrigt — framtiden, framtiden. Att bryta med någon, som om få år är ens konung, är icke så lätt.
Prinsessan och Vincent inträdde härunder i salongen. Då Vincent saknade konungen, hertigen och Armfelt, och märkte de olika ansigtsuttryck, som visade sig hos de motsatta partierna, kände han en obeskriflig oro.
— Vi hafva blifvit öfverrumplade, anmärkte Reuterholm, då han nalkades.
— Armfelt har gått klokare och försigtigare till väga, än vi drömt om. Han har konungen på sin sida.
— Ni har insöft oss med edra försigtighetspredikningar. Vi hafva gått miste om målet.
— Berätta mig i korthet, hvad som inträffat.
Sedan man uppfylt hans önskan, kastade han en pröfvande blick omkring sig.
— Och i alla dessa grupper har ni endast motståndare?
— Politiska vänner sticka sig in ibland fiendernas leder, om de märka ett moln på ens himmel.
— Desto större bör er framgång då synas dem, i fall ni besegrar edra motståndare.
— Besegrar dem?
— Ni måste begifva er in i kabinettet till konungen, herr baron, och försvara er sak vid hertigens sida.
— Man vägrar mig tillträde.
— Sänd då Liljensparre. Han skall med kraftig vältalighet nedrifva alla de svepskäl Armfelt uppställer.
— Ingen får komma dit in.
— Ah!
— Ställningen är betänklig.
Vincent gick ett hvarf omkring bland grupperna.
— Man måste handla. Ögonblicket tål ej det ringaste uppskof.
Reuterholm vred sina händer nästan förtviflad.
— Den kungliga familjens medlemmar, fortsatte Vincent, nekas väl ej tillträde till konungen.
— Bara fruntimmer — hvad skall ett fruntimmer göra der?
— Verka för oss.
— Dertill har ett fruntimmer ej mod.
