— Det förefaller mig som en dröm; huru är det möjligt, ers höghet?
— En osynlig hand tyckes beskyddande omgifva mig. Jag märker den öfver allt. Då jag inkom i kabinettet, lemnade jag konungen de fullmagter in blanco, hvarom du vet att han bedt mig. Detta gladde honom. Han tryckte min hand och frågade, på hvad sätt han skulle kunna visa sig tacksam. Jag bad då att få kännedom om hans ställning till Ryssland, som — du vet — söker göra honom fiendtligt stämd emot mig. Som svar lemnade han mig ett af kejsarinnan Catharina egenhändigt till honom skrifvet bref.
— En hemlig korrespondens. Den har undgått oss. Vid gud, en statsman borde ha argus-ögon.
— Jag hann knappast genomläsa brefvet, förr än Armfelt inträdde. Armfelt öppnade genast det egentliga ämnet: codicillen. Jag sade mina tankar. Konungen åhörde oss båda. Han var vänligt stämd utan att glömma sig sjelf. Armfelt lifvades allt mer och mer. Jag kände att segern lutade öfver åt hans sida. Den syntes till och med redan vara afgjord. Ännu teg konungen. Vi väntade hans svar såsom afgörande.
— Hvad fordrar ni då? frågade jag Armfelt, för att på en gång få kännedom om min ställning och på samma gång gifva ett nytt uppslag åt öfverläggningen.
— Hvad jag fordrar?
— Med få ord, säg mig hvad ni fordrar? återtog jag.
— Jag fordrar, började han…
I detsamma öppnades dörren, och Sofia Albertina inträdde.
Reuterholm var sjelfva uppmärksamheten. Han vågade icke flytta sina ögon ifrån hertigen af fruktan att förlora något ord.
— Prinsessan närmade sig sakta och stannade vid Armfelts sida, som, för ett ögonblick afbruten af hennes inträde, nu återtog:
— Jag fordrar…
— Innan han hann att säga mera, lemnade hon honom en ring. Vid åsynen af den bleknade han hastigt, och under det han fattade och betraktade den, förskräcktes han allt mer och mer. Han syntes ej vilja tro sina egna ögon, utan skyndade fram till ljusen.
— Min gud! utropade han.
— Nedtyngd liksom af ett förkrossande minne, återvände han derefter till prinsessan och anhöll att få veta, hvarifrån hon erhållit ringen.
— Aachen, svarade hon.
— Jag uppmanade honom nu ytterligare att säga, hvad han fordrade. Han fäste sina ögon stirrande på mig. Han var tillintetgjord, jag såg det och ville begagna mig deraf.
— Fordrar, upprepade han. Hans blick log, men ansigtet var blekt.
— Ångesten utpressade svettdroppar från hans panna, under det han oupphörligt betraktade ringen, liksom om hans blick vuxit fast vid den.
