348
Gustaf såg förundrad på Armfelt. Han tycktes ej rätt förstå, hvad som kunnat så förändra honom.
— Fordrar, återtog Armfelt ännu en gång; ers majestät, tillade han ögonblicket derefter, jag fordrar ingenting, jag anhåller endast om tillstånd att få resa utrikes.
— Äfven jag kände mig härvid på det högsta öfverraskad.
Reuterholms panna klarnade.
— Min helsa har länge varit svag, fortsatte Armfelt. Den blessyr, som jag erhöll i senaste finska kriget, är ännu ej läkt. I flere månader har jag känt behofvet att söka bot under ett mildare klimat, ehuru jag ej haft mod att framföra hvad som legat mig om hjertat.
— Konungens förundran ökades, men han svarade intet.
— Hvart önskar ni då begifva er, baron? frågade jag.
— Till Aachen.
— Ers höghet, inföll Reuterholm, ni yttrade att en osynlig hand skyddande omgifver er.
— Ja, jag upprepar det ännu en gång.
— Vet ni, hvem denne skyddsande nu var?
— Nej.
— Det var Vincent.
Icke utan bekymmer erforo Armfelts vänner utgången af det samtal, af hvilket man väntat sig så mycket. Partiet förstod allt för väl, att det med honom för en längre tid förlorat hoppet att bibehålla sin plats inom styrelsen och hofvet. Nedslagna drogo de sig snart tillbaka, öfverlemnande fältet åt Reuterholm och hans satelliter.
TJUGOSJETTE KAPITLET.
Samma scen. Nya vexlingar.
Gästerna drogo sig åter till de inre rummen, der fruntimren uppehöllo sig. Den politiska intrig, som flätat sig in i aftoncirkeln, gick obemärkt af damerna förbi och lemnade knappast hos herrarne något märkbart spår qvar.
I sällskapslifvet hafva ej menniskorna samma anleten som i hemmet, icke heller samma lynnen. Då man begifver sig bort, kläder man sig i högtidsdrägt, icke endast till kroppen, utan äfven till själen och hjertat; det första man gör, då man återkommer hem, är att man kastar den af igen. Umgängestonen vet, liksom solen under eqvatorn, icke af några skuggor, endast af solsken. Solskensansigten äro också societetsansigten. Passionen må koka ditt blod och smärtan hugga sin tagg
