hur djupt som helst i ditt hjerta — det är detsamma — dina ögon måste dock lysa af glädje och dina läppar skämta, så vida du vill deltaga i sällskapshfvet. I det hela är det rätt. Allvaret är det heligaste menniskan eger. Glädjen — skämtet — gycklet — äro deremot lindansare. De äro till för att roa andra. Huruvida de roa en sjelf, hör ej ens till saken. Men derföre att allvaret är heligt, är det äfven vår bättre menniska, då deremot glädjen, dagsverkande inför en skrattande menighet, är och förblifver vår sämre. I vigtiga stunder af lifvet skrattar ingen, som eger ett ädelt hjerta. De dåliga skratta åt allting. Sällskapslifvet, om också stundom tornérplats för enskilda passioner, uttrycker emellertid blott behofvet af ett nöje, en glad stund. Lifvets allvar må äfven här vika, och dess glada och lekande behag intaga platsen. I salongen tager allvaret på sig en lefvande mask, och lidandet gycklar ofta med sina egna plågor för att afvända uppmärksamheten ifrån sig. Vi tillhöra oss sjelfva i vårt allvar, andra i vår glädje; i sällskapslivet tillhöra vi också mindre oss sjelfva än andra.
Vi sade att den politiska coup de main, som nyss inträffat, så vigtig den än var, knappast qvarlemnade ett enda spår i herrarnes ansigten. Det var dock icke blott societetslifvets fordringar, som jemnade uttrycken; långt derifrån; händelsen var i och för sig sjelf för flertalet alldeles för vigtig, för att någon ville blifva upptäckt i sina innersta tankar.
Armfelt syntes likväl icke så lätt återkomma till sitt förra glada utseende. Han sökte prinsessan för att få veta, af hvem hon mottagit ringen, men hon undvek honom, emedan hon ej visste, hvad hon skulle svara, i fall han tilltalade henne.
Prinsessan sjelf deremot sökte Vincent; men äfven han höll sig undan.
Dragna liksom af en hemlig magnetisk kraft, stannade slutligen båda två i granskapet af furstinnan Raszanowsky, vid hvars sida hertiginnan redan åter intagit sin plats.
Konungen och hertigen hade också infunnit sig der, så att sällskapet ånyo ordnat sig ungefärligen som från början.
— Kommer ni ihåg tvänne tappra sjömän, de gamla hedersmännen grefve Posse och amiral Döring, frågade konungen helt oförmodadt hertigen.
En och annan trodde, att aftonens små sceniska beräkningar eller anordningar redan voro utspelade, men denna fråga framkom likväl på ett sådant sätt, att något hvar spratt till, i den öfverraskande föreställningen att nyfikenheten ännu för aftonen torde hafva flere skördar att hemta.
Konungens min och blick motsade icke heller denna förmodan.
— Posse och Döring, skulle jag ej erinra mig dem! Befälhafvaren vinner äran af en lysande batalj eller glädjen af att i motgången rädda åtminstone något af hvad man redan anser förloradt.
Hertigen var upprymd af det öfvertag han nyss vunnit på Arm-
