ännu Gustaf tillräckligt, för att kunna ge orsaken till hans handlingssätt något annat än en vacker benämning.
I denna stund öppnades längst ned i salongen tvänne midt emot hvarandra varande dubbeldörrar, och åtföljda af officerare vid arméens flotta, inträdde från hvar sitt håll tvänne resliga och starkt bygda män, båda två något lutande af ålderdom och prydda med hvita lockar, de framskridna årens hederskrona. Vid åsynen af hvarandra stannade de ett ögonblick, liksom öfverraskade. Tanken att i hvarandra se sin egen vålnad tycktes lätt och gladt genombäfva dem. Men på samma gång, liksom lydande en och samma lag, ljusnade deras ansigten och utbredde de sina armar. Nästa stund lågo de med ett utrop vid hvarandras bröst.
För ungdom och ålderdom gifves ingen hofetikett. Den enda lag de lyda, är deras egen känsla.
Den ene af dem var grefve Posse; den andre var Döring.
— Tack för de räddade fartygen vid Wiborg! ropade Posse.
— Tack för bataljen vid Svensksund! svarade honom Döring.
— Och hvilken sorg sedan dess! tillade den förre.
— Du har rätt, hvilket förfärligt slag!
Båda visste att de tänkte lika, utan att någon nämde hvad man tänkte.
— Arma land!
— Förfärliga mord!
— Odödlige Gustaf!
Denna i sig sjelf så obetydliga tilldragelse gjorde emellertid ett djupt intryck på alla, ett outplånligt på den unge konungen. Det var två redliga mäns öppna, i få ord uttalade vittnesbörd vid grafvens rand om hvarandra och om en konungs hela regeringstid. Sorg och saknad sänkte de armar, som nyss glädje och vänskap lyftat.
— Hvilken öfverraskning ni gjort oss, ers majestät, utlät sig Sofia Albertina, under det att en tår glimmande föll ned från hennes mörka ögonfransar.
Gustaf svarade intet, men han log.
— Jag afundas er detta vackra infall, tillade hertiginnan. Tack, tack för det!
— Beröm mig ej än, hviskade Gustaf till henne; det är ej slut än.
— Hvad ämnar ni då göra?
— Tyst, tyst!
Hertigen mottog sina gamla vänner med en sjömans enkla och okonstlade sätt. Han hade i alla sina dagar bäst trifts bland sjömän och frimurare. Man säger att en sjöman brukar vara öppen och en frimurare hemlighetsfull och sluten. Hertigen var i hög grad både det ena och det andra. Han var sjöman till sina fasoner och frimurare i sina tankar. Reuterholm var aldrig mer än ett, det senare.
Konungen förde Döring afsides.
— Jag trodde ej att ni skulle komma, erinrade han. Jag var nästan förtviflad deröfver.
