Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/357

Den här sidan har korrekturlästs
353

— Ers höghet, inföll han, hvar Döring är, det vet jag icke, men jag känner åtskilligt, som rör honom — han — han…

Adlerstjerna var ej öfverens med sig sjelf, huru han skulle börja för att komma till det mål han ville.

— Han är väl icke sjuk?

— Ni talade om hans utseende, ers höghet, och hvad man deraf kan ha skäl att sluta. I detta fall kan jag ej annat än förena mig i den åsigt, som furstinnan yttrat.

— Hvad vill ni då säga om Döring?

— Ingenting annat än hvad andra säga.

— Och menniskorna säga?

— Men jag tror att ers höghet vredgas vid blotta föreställningen att jag skulle väga en anmärkning, och om så är…

— Långt derifrån. Tala, min herre, tala! Jag känner Döring något. Var god och fortsätt.

Det var ingenting annat, som Adlerstjerna önskade. Armfelt, som icke återkommit från den nedslagenhet, hvari prinsessans oförmodade uppträdande med ringen försatt honom, och som allt sedan varit en tyst åskådare af händelsernas gång, lifvades åter något, då samtalet föll på den unge mannen, hvilken han likväl först nu erinrade sig ej hafva sett på ett par veckor eller deröfver. Fröken Rudensköld hyste också sympati för honom, och då hon kände Adlerstjernas hat samt skälen för detsamma, beslöt hon att vaksamt följa hans yttranden.

En och annan späd ros utbredde sina fina blad öfver prinsessans kind, såsom vackra vittnen om det deltagande, hon hyste för sin riddare, som hon en gång i sin egen hofcirkel förklarat Döring vara.

Hertiginnan deremot lutade sig liknöjd mot soffhörnet, då och då lifvad af ett skämt från den glade gubben Franc, hvilken aldrig tyckte sig rigtigt vara vid helsa, utom i hennes sällskap.

— Låt höra era tankar, min herre? Hvad säger man?

— Man säger, ers höghet, att Döring är en lättsinnig ung man, genmälte Adlerstjerna med ett leende, som anklagade honom ännu mera.

— Lättsinnig?

— Ja, ers höghet, att han är en rumlare, en öfvergifven sälle.

— Ah!

— En nattäfventyrare, en gatkämpe, en rucklare.

Adlerstjerna märkte den förvåning han väckte; men han älskade starka och häftiga sinnesrörelser och beräknade dem till och med här. För att framkalla det resultat han ville, måste han nämligen måla med så bred pensel som möjligt. Så till vida lyckades han också i sin afsigt, att han redan tilldragit sig allas uppmärksamhet.

— Ni yttrar er med en säkerhet, som…

— Som visar, att jag ej ämnar återtaga något af hvad jag säger.

Att i den kungliga familjens närvaro framkomma med ett så häftigt anfall, som Adlerstjernas emot Döring, var så ovanligt, att alla kände sig på det högsta upprörda.


Drabanten. I.23