Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/359

Den här sidan har korrekturlästs
355

öfver oss, så att de uteslutande beherska vär öfvertygelse, så är det endast sanningen, som förmår återgifva förståndet sitt rätta välde. Hvad Dörings äfventyr på Liljeholmen vidare angår, tiger jag dermed af skyldig aktning, men…

Adlerstjerna log åter och detta löje talade mer än alla ord.

Prinsessan förblef tyst. Hon kände sig sårad, kanske mera af berättaren än af berättelsen.

En sak blir oftast vigtig endast af de omständigheter, hvarunder den framställes. I det hela kunde Dörings handlingssätt, äfven sådant som Adlerstjerna framstälde det, icke vara af den betydelse, att man dervid borde fästa något väsentligt afseende. Men Adlerstjerna hade också insett det, insett att saken, enskildt förtäljd, endast skulle bli ett föremål för skämt och infall; då den deremot offentligt inför hofvet berättad skulle beröfva Döring det deltagande, som han förvärfvat sig hos damerna, och slutligen — framkommen till grefve Posse och Louise — bidraga att undergräfva hans framgång hos dem. För att ej göra sig skyldig till något större fel genom att direkt såra den äldre Döring, valde han ett ögonblick för sin berättelse, då denne befann sig i ett annat rum. Han förstod allt för väl att sqvallret i alla fall, lik en annan vindflägt, snart skulle tillföra den gamle, hvad han sagt.

I det leende, som spelade kring Adlerstjernas läppar, lyste en förstulen segerfröjd.

Armfelt erfor i första ögonblicket en häftig förtrytelse öfver hvad han hörde, och hans hand hade, som sagdt är, omedelbart fattat om värjfästet, men snart sänkte han den åter, pannan klarnade, och ett gladt och oförstäldt smålöje spred sig öfver hans ansigte.

— Ni känner icke, herr grefve, namnet på det der fruntimret?

Fröken Rudenskölds hjerta klappade, och hennes kind skiftade mellan blomma röd och blomma hvit.

— Nej, herr baron.

— Ni vet kanhända icke heller, att det var tvänne karlar i hennes sällskap, hvilka Döring också ville hjelpa på flykten?

— Det har man ej sagt mig.

— Icke heller, hvem det var, som anförde den kommendenng, hvilken ville arrestera dem?

— Icke heller det.

Saken erhöll ett långt svårare utseende, då äfven Armfelt tycktes vilja bekräfta berättelsen.

— Som ni bör, fortsatte Armfelt, känner jag något af den der historien.

Adlerstjerna var förtjust att finna sin uppgift bekräftad utaf en af rikets högsta embetsmän, en man med så mycket inflytande och anseende, som Armfelt egde. Nu mera kunde han ej betvifla framgången af sin plan.

— Skulle det roa er, herr grefve, att få reda på dessa detaljer,