358
— Jag kan ej så noga säga, emellan klockan tio och elfva. Ers höghet må sjelf bedöma det; att slå sig till riddare för hvarje —
Vincent framträdde och hindrade honom att fortsätta meningen.
— Förlåt, herr grefve, att jag faller er i talet. Det fruntimmer, hvarom här är fråga, förtjenar er aktning.
— För ett så lysande försvar, herr Vincent, som ert, tiger jag gerna stilla; men kan likväl ej förmås att återtaga någonting.
Prinsessan ville tala, men Vincent höjde sin hand liksom för att bedja henne förblifva stilla.
De närvarande förstodo ej denna tysta pantomim. Det låg för dem något oförklarligt deri, som ännu mera retade nyfikenheten.
Furstinnan skakades liksom af en lätt frossbrytning.
Alla följde de samtalandes minsta rörelser med ett deltagande, som om en sak af den största vigt hade berott på utgången. Endast hofmarskalken krökte sina läppar, och bitter satir tycktes ånyo leka på Adlerstjernas.
— Jag hade önskat, började slutligen prinsessan, att detta ämne ej blifvit föremål för en konversation här. Då det emellertid blifvit det, vill också jag berätta en liten händelse.
— Troligtvis erinra sig de flesta här, att jag omtalat ett obehagligt äfventyr, som inträffade med mig förliden månad under ett besök hos en fattig, döende krigare på Södermalm.
— Ganska väl.
— Men jag har ej omtalat alla detaljer dervid, således icke att jag, endast åtföljd af en page, blef angripen af en folkhop.
Adlerstjerna tog ett steg tillbaka. Han märkte redan, hvilket fel han begått.
Prinsessan tystnade för ett ögonblick, emedan hon, upprörd af hvad som blifvit yttradt, måste andas ut, innan hon kunde fortsätta.
— Det vore orätt handladt af mig, att, då Döring icke är närvarande, lemna herr grefvens beskyllningar emot honom obesvarade.
Hon uttryckte sig kort och enkelt, men med en säkerhet, som lifvades af ett ädelt hjertas ingifvelser.
— Nog af, det var ingen annan än mig, herr grefve, som Döring räddade.
Prinsessan sjönk tillbaka i soffan efter denna förklaring.
Den fina och intagande qvinnan led af hvad som passerat.
Alla iakttogo en så djup tystnad, att man knappast hörde ett andedrag. Adlerstjerna drog sig undan. Förkrossad som han var af det sista slaget, hade löjet försvunnit från hans läppar. De vapen, hvarmed han ansett sig mägtig att bekämpa Döring, hade vändt sig emot honom sjelf, och Döring segrat utan att ens ha varit närvarande.
Dold i den djupa fönsternischen, kylde han sin heta panna mot den kalla muren. Förhoppningarnas sista planka hade sjunkit under honom, och han fann sig störtad ned i djupet af den afgrund, som han sjelf gräft.
