Ännu hvilade en betydelsefull och qväfvande tystnad öfver rummet, då grefve Posse åter inträdde; men denna gång med sin dotter under armen.
Louise var mera förtjusande än någonsin, och hennes far var lycklig i hennes lycka. Klädd i hvitt, glänsande siden, med en enkel blomma i sitt lockiga hår, intog hennes sylfidiska gestalt hvar och en. Den glädje, som öfverstrålade hennes ansigte, var naturlig och okonstlad; det var ett af varma och sköna känslor lifvadt hjerta, som deri talade till andra hjertan. Den dystra spänning, som en stund herskat i rummet, försvann vid hennes inträde, som natten försvinner för den täcka morgonstjernans glans. Endast då det gälde någonting af vigt för hennes hjertas lif, blef hon en modig och stolt flicka; svärmeriet blef tankar och kärleken poesi; men kände hon sig åter igen lycklig i sitt hjerta, då blef hon ett leende och lekande, ett mildt och godt barn, som smekande slöt sig till sina vänner. Det ömma, rikt utrustade, sant jungfruliga hjertat var hos henne allt; men det var icke svagt, detta hjerta, det var rent och starkt i sin renhet.
Hennes kind brändes ej mera af några feberfantasier, hennes bröst häfdes ej mera af några oroande föreställningar, hennes ögon glödde ej mera af svärmiska illusioner, och hennes hy blektes ej heller af smärtsamma, jägtande lidanden. Hennes ungdom och skönhet blomstrade ostörda på grundvalen af den i hennes barm för ögonblicket hvilande, endast svärmande kärlekens härd. Hennes far var hos henne — och — och —
Sådan hade hon ej uppträdt på länge inom hofvet. Det var en af hennes lefnads skönaste stunder.
— Hvad du har dröjt länge, min vän? tilltalade henne prinsessan vänligt.
— Min far önskade det, ers höghet. Ack, hvad jag är lycklig, som har honom här.
Grefve Posse kunde ej skilja sina ögon från sin dotter. Först nu tycktes han förstå hennes sanna värde.
— Kom hit till mig, bad hertiginnan henne. I afton är ni charmante, tillade hon hviskande.
— Blomman i ert hår, min fröken, inföll Armfelt, är så vacker, som om den uppvuxit ur ert eget hjerta.
— Eller vore en skön fantasi af er egen pensel, anmärkte Franc, hvartill ni sett modellen i er spegel.
— Skäm icke bort er artighet, afbröt honom hertiginnan, med något vidare tillägg. Edra yttranden böra aldrig ha några eftersatser.
Louise tog plats vid fröken Rudenskölds sida.
Furstinnan Raszanowsky hade försjunkit inom sig, kall och likgiltig för hvad som rörde sig omkring henne. Då hon blef varse Louise, lifvades likväl småningom åter hennes drag af ett deltagande, som var vänligt, man kunde till och med säga hjertligt.
— Du är lycklig, hviskade fröken Rudensköld till Louise.
