360
— Tyst!
— Får jag döma af ditt utseende?
— Icke nu! Jag är yr af — men nej, tala icke till mig. Låt mig få lugna mig ett ögonblick.
Louise hade sin uppmärksamhet fäst på dörren.
— Du liknar årets första vackra majdag, fortfor fröken Rudensköld.
Men Louise gaf ej akt på, hvad hon sade.
— För all del…
— Den första blomman om våren är icke täckare än du.
— Jag tror jag hör steg. Tyst, kommer ingen?
Som diamanten flammar mot ljusstrålen, flammade Louises blick. I denna stund var hon mera själ än kropp.
— Får jag draga någon slutsats af din liflighet, så förmodar jag att…
— Att…
— Att du väntar…
— Hvem?
— Honom!
Man hörde verkligen steg nalkas i denna stund, och såg konungen inträda, åtföljd af den gamle Döring. Vid gubbens sida gick en smärt och reslig ung man, enkelt klädd i vanlig drabant-uniform. Hans utseende var blekt och vittnade om att han ej var obekant med lidandet. Hans blickar flögo frågande och förundrade omkring, då han såg hofvet framför sig. För att liksom skingra en oredig drömbild i sina tankar strök han tillbaka det mörka håret, som nedföll i mindre väl ordnade bucklor kring hans breda och välformade panna. Ännu låg handen qvar på ena tinningen; men snart flyttade han den denrifrån, liksom om den syn han sett gjort ett allt för starkt intryck på honom, och lade den på bröstet. Den unge mannen var ingen annan än Mauritz Döring, nyss kallad ur arresten af ett ilbud från konungen.
Hans uppträdande gjorde ett ganska olika intryck på de flesta närvarande.
Sjelf visste han icke, hvarför han blifvit kallad. Då han uppkom i drabantsalen, bemötte hans kamrater honom med tystnad, och det syntes icke bebåda särdeles godt. Men snart hemtades han derifrån och mottogs slutligen i ett af de inre rummen af sin fars öppnade famn. Detta möte, för honom så högst oväntadt, enär han icke en gång kunnat föreställa sig möjligheten att den gamle någonsin mera skulle uppkomma till hufvudstaden, var både gladt och bittert: gladt, emedan han visste att ett deltagande och ömt hjerta nu klappade mot hans, bittert, emedan han nu med desto djupare smärta tänkte på den sorg, som den gamle skulle erfara, då han berättade den misstanke, hvilken beröfvat och ännu beröfvade honom friheten.
Men den gamle lemnade honom icke någon tid till förklaring, utan förde honom vidare. Snart stod han äfven inför konungen.
— Ni eger anspråk på rättvisa, yttrade Gustaf ganska kort. Ni skall få den. Följ mig!
