Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/366

Den här sidan har korrekturlästs

362

mötet med Vincent om aftonen före sitt besök hos Boheman först sett vid Gustaf I:s staty, och som slutligen inför de församlade bröderna i besvärjelserummet anklagat honom för förräderi.

På sidan om grefve Posse märkte han hofmarskalken. Det var icke harm och ovilja, som denne slungade emot Mauritz, det var snarare en vrede med sin ljungeld.

Hofmarskalken hade ej talat vid grefve Posse om den fråga, som låg honom så mycket om hjertat; men ehuru han anade att något kunde till fördel för Döring verkligen vara under görning, egde han allt för mycket karaktärsstolthet, för att på något slags diplomatisk väg vilja bearbeta sin sak. En hög börd var för honom ett vapen nog, hvarmed han trodde sig mägtig att bekämpa hvarje efter hans uppfattning förvändt infall, som kunde nedsätta dess företräde, och det grefliga sköldemärket var, såsom han såg verlden, vändes det emot de ofrälse stånden, ett annat medusahufvud, inför hvilket allt måste förvandlas och förintas. Han befarade således icke något från Dörings sida; men desto mer att Adlerstjerna icke dess mindre för alltid förlorat Louise's hjerta. För att i detta fall återknyta de upplösta banden hade han vändt sig till Reuterholm, med begäran att Adlerstjerna skulle få en plats vid prinsessans hofstat, under hennes tilltänkta utrikes resa. De underrättelser, som Adlerstjerna inhemtat af From, betraktade han såsom af naturliga skäl fullkomligt sanningsenliga; ty en icke adlig börd var också en tvetydig börd; men så mycket han än trodde på dessa underrättelser, var han också öfvertygad om, att man ej skulle behöfva använda dem för att aflägsna Döring, ehuru han emellertid, för att i nödfall begagna sig af dem, öfverenskommit med Adlerstjerna om sättet derför. Han var eljest förvissad om, att grefve Posse sjelf, blott han fick tänka på saken, skulle låta frågan dö bort utan någon erinran från annat håll.

Med allvar följde han emellertid hvarje den minsta omständighet, som tilldrog sig.

Då han såg att den gamle Döring uppträdde och det sätt, hvarpå grefve Posse mottog honom, kände han sig orolig, emedan han hvarken väntat det ena eller andra; och med anledning af ett utaf prinsessans yttranden gaf han Adlerstjerna en vink om att börja anfallet.

Han opererade härvid med samma försigtighet, som då man börjar en batalj: han lät tiraljörelden först spela. Det var ock med anledning af denna hofmarskalkens vink, som Adlerstjerna börjat sitt anfall.

Med grämelse erfor han dennes nederlag, emedan han deraf fann att Döring egde flere vänner, än han påräknat. Konungens och de båda Döringarnes inträde kort derefter öfvertygade honom fullkomligt, att nu mera intet ögonblick var att förlora. Också vände han sig genast till grefve Posse, för att erhålla ett enskildt samtal, men denne var för mycket upptagen för att nu kunna lemna honom det. Steg för steg stod han tillbakaträngd, redan förebrående sig att ej hafva handlat i tid.