Han fick så mycket mer skäl till denna förebråelse, som konungen nu tillkännagaf sin glädje att hos sig se tvänne af sin aflidne faders utmärktaste krigare, och att han, för att betyga dem sin aktning, erhållit af sin farbror, hertigen-regenten, rättighet att på ett mer än vanligt lysande sätt visa dem sin tillgifvenhet.
Han utnämde grefve Posse till riddare af serafimerorden och upphöjde amiral Döring i adligt stånd.
Hofmarskalken såg sitt nederlag fullständigt, men det skulle blifva ännu fullständigare.
De utnämde hunno ej att framföra till konungen sin tacksägelse, innan han åter tog till ordet.
— Jag eger ännu en förklaring att afgifva, började han.
Konungen uttryckte sig med osäkerhet, som om han känt sig förlägen.
— Henrik IV i Frankrike var en stor konung. Han var rättvis, äfven då han nödgades ogilla sig sjelf. Han förorättade Sully — men skänkte honom också upprättelse.
Gustaf sänkte sina ögon till jorden, liksom eftertänkande hvad han vidare skulle säga.
— Fredrik II af Preussen sårade äfven djupt Ziethen. Men han belönade honom och bestraffade sig sjelf genom att erkänna sitt fel.
Flertalet anade icke, hvarthän han syftade, men man följde honom uppmärksamt.
Osäkerheten i hans sätt att yttra sig fortfor.
— Gustaf II Adolf förgick sig med häftiga ord, till och med med hugg och slag, emot Seaton. Seaton tog afsked; men Gustaf uppsökte honom utom Sveriges gränser. Jag har förorättat och förolämpat er, yttrade han, och kommer att gifva er upprättelse. Här utom Sveriges gränser äro Gustaf Adolf och Seaton lika goda. Se här, två pistoler eller två värjor! Hämna er, om ni kan!
En stunds tystnad uppstod; allas ögon hvilade på Gustaf.
Hans utseende var blekt och dystert. Hans känsla för sträng rättvisa hade ålagt honom att handla så, som han gjorde; men det tycktes, som om gerningen mer bestämdes af hans vilja, än af varmt deltagande.
Då han efter en stund slog upp sitt öga, glänste det likväl af ett svärmiskt uttryck.
— Jag har förorättat dig, Döring.
Döring hade anat, hvarthän han syftade, men vid ljudet af sitt namn spratt han till af oförstäld glädje.
— Jag känner dig, fortsatte Gustaf, dina önskningar och dina tänkesätt. Vi äro inom Sveriges gränser, och jag har ej några pistoler att bjuda dig, men jag vill i stället göra din lycka.
— Jag utnämner dig till vice-korporal vid min lifvakt.
Döring ville kasta sig för Gustafs fötter; men denne gaf honom ett tecken att förblifva stilla.
