Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/368

Den här sidan har korrekturlästs

364

— Jag har upptäckt en hemlig böjelse, fortsatte Gustaf, jag har följt den och funnit den besvarad.

Han talade långsamt, afbrytande sig emellanåt. Känslan tycktes mindre än pligten föreskrifva honom hvad han yttrade.

— Jag har varit sträng emot mig, då jag varit mild emot er.

Konungen tystnade här och fäste en stadig blick på Mauritz.

— Utan att nämna de svårigheter jag besegrat, får jag tillkännagifva, att Mauritz Döring är…

Han betraktade i denna stund grefve Posse, hvars ansigte log vänligt emot honom.

Mauritz kände sig djupt rörd. En sådan upprättelse, som han nu erhöll af den unge konungen, hade han icke väntat sig. Han vågade knappast se upp i Gustafs allvarliga ansigte, men lyssnade med bäfvande uppmärksamhet till hans afbrutna ord, utan att kunna ännu rigtigt ana, hvarthän de skulle leda.

— Att Mauritz Döring är, fortfor åter Gustaf, förlofvad med min fasters, prinsessan Sofia Albertinas hoffröken, fröken Louise Posse, grefve Posses dotter.

Det vore omöjligt att beskrifva det intryck, som detta meddelande framkallade. Ganska få hade anat den kärlek, som så hastigt och under så egna sammanträffanden uppstått emellan de unga, och ingen förestält sig att lyckan så oförmodadt skulle gå deras önskningar till mötes.

Adlerstjerna kände icke slaget så mycket, emedan han redan förut var tillintetgjord. Hofmarskalken deremot stod ett ögonblick, man kunde säga, fastnaglad på sin plats af Gustafs ord.

Louises och Mauritz vänner gladdes desto mera. Prinsessan hotade Louise skalkaktigt med sitt finger. Fröken Rudensköld tryckte hjertligt och varmt hennes hand. Till och med furstinnan Raszanowsky log ömt och vänligt emot henne.

Mägtiga känslor stormade genom Mauritz’ bröst. Portarne till en glad och lycklig framtid hade på en gång plötsligt öppnat sig för honom. Ljuset, som strömmade emot honom, förblindade honom med sitt sken. Liksom för ett trollslag såg han alla sina önskningar och drömmar på en gång uppfylda, och det var långt mer än han någonsin vågat drömma. Vid tanken att han var fri och att hon var hans, darrade han, betagen af hänryckning, vacklade han, öfverväldigad af sin lycka, och sjönk tacksamt ned till konungens fötter.

— Är ni nöjd med er dom? frågade konungen honom.

Mauritz förmådde ej svara.

Det är med varma och starka hjertan som med hafvet: än uppröras de af våldsamma, häftiga stormar, än hvila de i det djupaste lugn; upprörda, afspegla de de mörka molnen och den flygande blixten; hvilande, afspegla de den klara himmelen, solen och stjernorna. Än äro de afgrunder, som hota med undergång och död, än glänsande, milda vågor, återspeglande hela himmelens glans.