370
— Ni är förskräcklig, min herre. Jag vet hvad ni lidit; men ni vet äfven hvad jag lidit.
— Må vara. Jag har också hoppats på detta lidande: ty lidandet brukar härda, för att icke säga förhärda menniskans hjerta; men hos er underhåller det blott en svaghet, som, utan att vara hvarken hat eller kärlek, ständigt vacklar mellan dem. Jag har medömkan med er, min fru.
— Förskoning!
— Öfver tjugo år har jag burit den vanärande skymf, hvarmed ni befläckat er och mig, utan att jag tagit ett steg för att aftvå mig den.
— Ni söndersliter mig.
— Öfver tjugo år, min fru, har jag väntat på den dag, då ni skulle återgifva mig åt mig sjelf, återgifva mig ät min ära och min pligt, åt mitt lugn och min frid.
— O, min gud!
— Öfver tjugo år har mitt öra väntat blott på ett enda ord ifrån edra läppar, det enda ord, som är er och mig värdigt, det enda ord, som kan på ett ögonblick återgälda tjugo års försummelse, ordet — hämnas.
— Ah, min herre.
— Men jag har väntat förgäfves.
Furstinnan stod blek och darrande inför honom.
— Jag har älskat er, min fru, till en höjd, att ingen dödlig så älskat som jag. Kärleken gjorde mig till er skugga först, till er slaf sedan. Ni har kunnat befalla mig att dö, och jag skulle ha dött vid edra fötter. Jorden egde för mig endast en blomma, och denna var ni. Himmelen egde för mig ingen stjerna, "emedan ni ej fans der. Jag förlät att ni bedrog mig; men jag skall aldrig förlåta att ni sjelf bedrogs, emedan jag derigenom känner mig i dubbelt afseende bedragen.
— Af kärlek kar jag räddat er heder inför verldens omdöme, fortsatte Weisenburg; af kärlek har jag undertryckt mitt eget. Hvad vill ni mera, min fru? Fordrar ni, att jag genom hela mitt lif skall släpa bördan af ert brott, och att mitt namn ännu i grafven skall befläckas af dess skugga? Ni glömmer, att jag är en man. Verlden betraktar mig med andra ögon än er och dömer mig också strängare än er. Jag kan säga, att jag af kärlek till er hitintills lurendrejat mig fram, — än under den ena masken, än under den andra — men jag vill ej göra det längre.
— Hvad begär ni då af mig, min herre, låt höra.
— Jag vill hafva hvad ni en gång tillsvurit mig — er kärlek.
Furstinnan fäste en kall och mörk blick på honom.
— Jag fordrar tillbaka, fortfor Weisenburg, endast hvad jag en gång egt.
Utan att svara sänkte furstinnan sitt bleka hufvud.
— Men det är ej nog, min fru, att ni gifver mig tillbaka er kärlek, jag tror ej mera på löften och på. eder; jag vill äfven hafva en underpant, som lugnar mig för framtiden.
— Och hvari skulle den bestå?
