En hastig rysning skakade likväl hennes lemmar, då hon framstälde denna fråga.
— Ni känner den allt för väl, min fru, ni skall sjelf ladda pistolen, lägga den i min hand och säga till mig: hämnas!
— Aldrig! aldrig! och furstinnan visade dervid en fasa, som nästan var isande.
Men Weisenburg rubbades ej deraf.
— Då ni inför altaret ånyo lägger er hand i min, fortsatte han, skall ni också veta, att ni lägger den i en, som — dödat…
— Aldrig, aldrig! nej, nej! allsmägtige himmel, måtte du bevara mitt förstånd!
— Himmelen har öfvergifvit er, min fru, det gagnar ej till någonting att åkalla den, den hör er ej mera.
En ny rörelse syntes uppskaka furstinnan, men med stark vilja bekämpade hon den hastigt och närmade sig intill Weisenburg.
— Ni är grymmare än någonsin, yttrade hon, hvarför har ni på en gång nu blifvit sådan emot mig? Äro vi ej båda två desamma som förr?
— Nej, min fru, ingendera af oss är det mera, emedan gårdagen har fört oss längre fram, än vi någonsin förut varit. Ni har sett, huru ert brott gör allt brottsligt omkring er, och huru er vanära träffar den, hvilken ni…
— Barmhertighet! bad hon. Intet ord mera. Ah, du kan icke straffa mig så, att ej mitt samvete redan bestraffat mig ännu förfärligare. I den eviga försynens namn, tyst, tyst!
— Och oaktadt denna händelse, min fru, så djupt gripit er med fasa och förskräckelse, att ni ej förmår att ens höra den nämnas, såg jag likväl — o, blygd och vanära! — då jag blickade in i ert öga, att ni snarare ännu älskar än hatar.
Han tystnade ett ögonblick, nedtryckt af smärta.
— Allt hopp är nu mera ute. Jag eger ingenting att vänta, sedan jag till och med funnit mig bedragen i det ögonblick, hvarpå jag i tjugo år hoppats, såsom på den sista uppgörelsen i en af lidanden pröfvad qvinnobarm, det ögonblick, då allt borde vika för moderskärleken.
Weisenburg afbröt sig åter, men fortsatte derefter.
— Betänk hvilket slag som träffat den oskyldige, och att det kommer —— ifrån er. Betänk, i hvilken stund det träffade honom, i en stund, då lyckan, en lycka, som han sjelf värdigt förtjenat, log med en varm och sann kärleks glödande himmel emot honom; och hvarföre? Derför att han stod på den af ert brott undergräfda marken. Betänk, huru förfärligt er kärlek bestraffar er. Jag vill icke tala om edra egna lidanden — ty ni lider följderna af edra handlingar, men försynen straffar er i honom, i den oskyldige, endast derför att han är frukten af er nesa. Betänk äfven hans framtid, min fru. Han känner icke er. Han vet ej, hvilken osynlig hand det är som till ve och förbannelse inviger hans lif och sköflar med en frostnatts isande kyla rosengården i hans hjerta; men med hoppet och kärleken skall också tron fly ur hans själ, och då han förbannar himmel och jord,
