Båda två hade varit allt för mycket upptagna af sitt ämne, att kunna märka det den gamle trotjenaren Cazal inträdt och stannat på tröskeln. Vid hans åsyn återkom Weisenburg till sig sjelf.
— Du har uträttat, hvad jag befalde?
— Ja!
— Nåväl?
— Baron Armfelt läste brefvet och yttrade blott: jag kommer.
— Vidare.
Cazal dröjde, innan han svarade. Han syntes förstämd och förlägen, tvekande, huru han skulle uttrycka sig.
— Du träffade den unge Döring?
— Nej.
— Icke?
— Jag träffade amiralen.
— Säg ut!
— Han var djupt upprörd.
— Ah!
— Stora tårar rullade utför den gamles kinder.
Weisenburg kastade en brinnande blick på furstinnan. Det låg någonting i den, som hade han velat anklaga henne för en ny olycka. Hennes bröst häfde sig högt, hon fattade hans rättmätiga anklagelse.
— Amiralen förmådde knappast tala, fortfor Cazal. Det gick mig till hjertat att se hans sorg. Jag har aldrig sett en smärta, nådig herre, djupare och ändock mildare.
— Och hvar är den unge Döring?
Cazal gjorde en ryckning på axlarne.
— Hvar han är — min gud — hvad vet jag?
Weisenburg vände sig vid detta svar otåligt emot Cazal, och furstinnan tog ut ett steg liksom för att nalkas honom.
I detsamma hördes ljudet af en vagn från gatan.
— Tyst!
Vagnen stannade nu vid porten.
— Det är Armfelt, som kommer. Kanske ni aflägsnar er, furstinna.
— Låt mig först veta, hvar den unge Döring är, bad furstinnan.
Cazal kastade en skygg blick på henne.
— Jag befaller dig, svara mig, hvar är han? upprepade hon.
— Furstinna…
Weisenburg såg hans oro och fruktade, att underrättelsen om en ny olycka skulle allt för djupt uppröra furstinnan.
— Lemna oss, min fru, man kommer redan i trappan.
— Svara mig, befalde hon Cazal.
— Jag har ett bref med mig.
— Tag hit det.
Brefvet var adresseradt till Vincent. Innan Cazal hann att förekomma det, hade furstinnan tillegnat sig skrifvelsen.
— Ni är rädd att jag skall fördölja innehållet.
