374
— Ja.
— Behåll då brefvet, men lofva mig att ej bryta det, förrän vi åter blifva allena. Lofvar ni det?
— Jag lofvar.
Fotstegen i trappan närmade sig allt mer och mer.
— Aflägsna er nu, min fru.
Furstinnan lydde.
Dörren öppnades i detsamma; men det var icke Armfelt som inträdde, utan fröken Rudensköld.
— Jag hade ej väntat er, yttrade Weisenburg, sedan Cazal aflägsnat sig.
Äfven fröken Rudensköld syntes öfverraskad att finna Weisenburg här.
— Ni söker…
— Furstinnan Raszanowsky.
— Hon väckte således ert deltagande i går afton.
— Dertill kan jag ej neka.
— Ni önskar att få ett enskildt samtal med henne?
— Det är verkligen min afsigt. Jag ville göra henne min uppvaktning.
— Furstinnan befinner sig ej rigtigt väl.
— Är hon sjuk?
— Hon är sällan frisk.
— En djup melankoli tyckes förtära henne.
— Ni har sökt att genomskåda henne, min fröken.
— Hon har älskat, icke sant, älskat olyckligt?
Fröken Rudensköld betraktade Weisenburg. Ett kallt leende gled öfver hans läppar.
— Hvilken qvinna älskar icke? svarade han.
— Kan jag få träffa furstinnan?
Weisenburg betraktade henne.
— Ni svarar mig icke.
— Jag tänker på en sak, min fröken.
— Om den rör mig, så låt mig då höra er tanke.
— Ni är svartsjuk, min fröken.
— Svartsjuk?
— Man har sagt mig att furstinnan talade på slottet i går om ett fruntimmer vid namn Wanja. Ni tror att hon känner mer om detta fruntimmer, än hon omtalade, och ni önskar att få veta det.
— Och om så skulle vara?
Man hörde återigen ljudet af steg i trappan.
— Hör ni?
— Någon kommer.
— Känner ni ej dessa steg?
— Det är…
— Det är Armfelts, min fröken. Ni hör det sjelf. Denna raska gång är ingen annans än hans.
