— Min gud, jag skulle icke vilja träffa honom.
— Jag förmodar det. Men ni sade ju, att ni af furstinnan ville utforska allt, hvad hon visste om Wanja?
— Det var ni sjelf, baron, som sade det.
— Ni vill veta, i hvilket förhållande Armfelt stod till henne?
— Ni genomskådar mig och förskräcker mig.
— Haf godheten, min fröken, att stiga in här i sidorummet, så skall ni få veta allt, hvad ni vill; men skynda er. Baron Armfelt lägger redan handen på låset — ni hör…
Fröken Rudensköld hade knappast hunnit draga sig tillbaka, förrän Armfelt inträdde.
— Ni har begärt att få tala med mig, yttrade Armfelt, och det föll sig väl, emedan jag också önskade tala vid er.
— Var god och tala, min baron; jag får alltid sedan tid att säga, hvad som ligger mig på hjertat.
Båda blickade stolta på hvarandra.
— Nåväl, min baron, jag vill vara kort — således — haf godheten och upplys mig om, hvem den der Vincent Pauletti egentligen är.
— Skulle ni icke känna honom? Han är min handsekreterare.
— Er handsekreterare? Ni känner alltså hans handstil?
— Ganska väl.
— Jag har här ett tillfälligtvis öfverkommet handbref från honom; var god och säg mig, om han har skrifvit det sjelf.
— Otvifvelaktigt, yttrade Weisenburg, sedan han granskat brefvet.
— Ni är säker derpå, det är godt. Tillåt mig då också fråga er, om ni äfven kännes vid denna handstil?
Baron Armfelt visade ett nytt bref.
— Det är ju min egen.
— Alldeles, brefvet är också underskrifvet med ert eget namn.
Weisenburg förstod allt för väl, hvarthän Armfelt syftade.
— Sedan ni nu erkänt dessa, vill jag äfven visa ett par andra bref.
— Verkligen! Det blir mig oändligt kärt.
— Det ena af dem, fortfor Armfelt, är äfven undertecknadt med ert namn.
— Ja, jag ser det.
— Är det också hans stil, herr baron?
— Var god — vänta litet…
Under det Weisenburg betraktade stilen, drogo sig hans läppar till ett skämtsamt leende.
— Ni skrattar.
— Den skälmen Vincent, började Weisenburg, med hvilken skicklighet har han ej härmat min stil.
— Han har härmat er stil? Nåväl; men hvad säger ni då om det här, under hvilket Vincents namn finnes, men skrifvet med er stil?
Weisenburgs löje ökades.
— Ett diplomatiskt infall, min baron, bara ett diplomatiskt infall.
