— Ganska väl.
— Från den stunden har jag misstänkt er, min herre, och noga följt alla era steg.
— Diplomatien har alltid mer ära och öga än mun och tunga, mer uppmärksamhet än upprigtighet. Ni har således jagat mig och upptäckt…
— Att ni blandat er uti den Reuterholmska politiken emot mig.
— I sanning, verkligen?
— Att all möjlig sekterisk vantro och mysticism, ordensvurmeri och svärmeri användas för att stämma hertigen i den ton, som edra fördelar fordra.
— Ni öfverraskar mig.
— Att Boheman arbetar i denna rigtning både dag och natt, ett lydigt verktyg — jag vet icke åt hvem — kanske åt er.
— Att…
— Att ett förbund gifves, som genom dunkla och oklara anspelningar om gudomliga uppenbarelser, genom antydningar om högre visdom och ett mera omedelbart förhållande till naturens hemligaste och fördoldaste krafter, genom spådomar om menniskors och staters öden, att ett förbund, säger jag, gifves, som med politisk mysticism söker att insnärja furstarne i sina band, för att sedan bakom deras troner styra nationerna.
— Att…
— Att ni funnit i hertigen-regenten en till sin själsrigtning särdeles passande adept för dessa afsigter.
— Att…
— Att hertigen redan öfverlemnat sig i ert våld; att Reuterholm går edra ärenden utan att sjelf veta det.
— Har ni slutat, herr baron?
— Långt derifrån. Ni utsträcker ej edra armar blott till det närvarande, utan äfven till framtiden. I den mysticisms namn, som kommer med uppenbarelsens mask för sitt ansigte, men i hvars fotspår vanvettet följer, skall ni ej stanna blott vid att förlama och förvirra hertigens förstånd, utan äfven sträcka edra verkningar till den unge konungen.
— Vidare, baron! Ni intresserar mig.
Armfelt betraktade Weisenburg med korslagda armar.
— Ni spådde mig en gång, yttrade han.
— Och ni har äfven spått mig.
— Jag har ej glömt det.
— Icke jag heller.
— Jag har nu ryckt masken af er.
— Och ändå vet ni icke, hvem jag är.
— Jag ämnar ej lemna er, förr än jag vet det.
— Deri gör ni fullkomligt rätt, allra helst som ni då äfven torde få reda på, hvem ni sjelf är.
— Huru?
