Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/382

Den här sidan har korrekturlästs

378

Weisenburg lade nu sina armar i kors öfver bröstet och betraktade Armfelt i sin ordning.

— Erinrar ni er Benediktiner-kyrkan i Krakau?

— Något.

— Lutad emot en pelare stod för något öfver tjugo år sedan en ung man i detta tempel, under det att morgonsången höjde sig från den andäktiga församlingen.

— I sanning, rigtigt! Jag var då helt ung. Den katolska kyrksången förtjuste mig; men…

— Ett fruntimmer förtjuste er ändå mer.

— Visserligen. Ni känner denna händelse. Det okända fruntimret var också i högsta grad hänförande.

Intet ord undgick fröken Rudensköld; det varma, nästan af kärlek svällande i Armfelts röst jagade purpurn från hennes kinder.

— Kände ni detta fruntimmer, fortfor Armfelt, då vet ni att man icke kunde se henne utan att älska henne. Hon var förtrollande, min baron. Endast Boccaccio skulle ha värdigt kunnat teckna och färglägga hennes gestalt, endast Wanja ha varit ett värdigt ideal för hans skönaste dröm.

— Ni såg henne… och…

— Hon tappade sin handske, då hon lemnade kyrkan; jag upptog och lemnade henne den. Våra ögon möttes.

— Snart blef ni bekant i hennes hem?

— Ja, ja!

— Hon var gift…?

— Det är sant.

— Hennes man var borta? Hon bröt sina eder, hon förrådde sin pligt?

— Hon älskade mig.

— Den friska och rena föll ett offer för er?

— Jag älskade henne.

— Under intriger uppfunna af…

— Kärleken.

— Lika mycket. Hennes man blef bedragen och lockades i ett ögonblick af förtviflan, hat och ursinnighet, i en stund, då han ej var mägtig sig sjelf, att medgifva skilsmessa.

Armfelt skilde ej sin blick från Weisenburg. Han började ana hvem denne var.

— Snart berättade honom ryktet att hans unga, frånskilda hustru skulle gifta sig. Underrättelsen var förfärlig. Han älskade henne ännu, älskade henne mer än någonsin. Trots regeringens uppdrag, lemnade han också sin utländska mission och återvände till Polen. Den vanvettige visste ej, hvad han gjorde, han glömde att han ej mera egde en hustru.

Weisenburgs ögon gnistrade. Han drog efter andan för att ej qväfvas.

— Icke nog vanärad af hvad som redan inträffat, hinner han knappast inom gränsen, förrän man berättar honom en tilldragelse, som