380
Man måste kunna bedraga menniskor — är det ej sant, det, min baron? — för att lyckas i sina planer.
— Ni förolämpar mig…
— Två lögner eller — hvarför icke — två sanningar, den ena verldsmannens, den andra hämdens.
— Ah!…
— Två armar, min baron, den ena diplomatens, alltid beredd att göra en kortkonst, den andra hämnarens, alltid väpnad med en dolk.
Armfelt var upprörd, kanske icke egentligen af Vincents ord, utan snarare af sina egna tankar. Wanja var den tjuserska, som hänfört honom, då han ännu var yngling, hon var hans skönaste ungdomsdröm, hans hjertas första hänförelse, hans kärleks första lefvande vårfantasi. Vincents hotelser hade han både hört och icke hört; han hörde dem så som dånet af en aflägsen åska, under det han i sin själ berusades af minnets skönhet, af Wanjas i förtrollande färgprakt ännu der framstrålande bild. Under tjugo år hade hon varit glömd i hans hjerta; med desto större triumf uppstod hon nu åter. Han såg henne le och rodna, han hörde henne bedja och sucka, han kände henne älska och lida, och han log och rodnade, han älskade och led.
— Hvad ni berättat mig är förfärligt, började nu Armfelt, men hör också mig. Wanja var en annan Julia, jag — en Romeo. Jag såg henne och älskade henne, jag älskade henne och ville lefva och dö för henne. Dagen var inne, då heliga band för alltid skulle förena oss. Festlig glädje smyckade min själ, mitt hjerta var klädt i sällhet. Drömmande kastade jag mig i den vagn, som skulle föra mig till Benediktinerkyrkan. Alla mina tankar voro upptagna af min lycka. Vagnen rullade bort med mig, utan att jag gaf akt derpå. Stunden flög förbi. Jag tyckte mig gunga på ett gyllene moln, genom en himmel, full af klara stjernor. När vagnen stannade, hoppade jag ur för att hasta till altaret; men döm om min förskräckelse, då jag befann mig långt utom staden och genast omgafs af för mig okända personer, hvilka med våld hindrade mig att återvända.
— Ni skulle hellre ha stupat än gifvit er.
— Under den strid, som uppkom, sårades jag af en värjstöt och måste intaga sängen, och då jag sent omsider återkom till Krakau, var Wanja försvunnen.
— Förklara er närmare, min baron.
— Jag var ung och reste den tiden under den sedermera så olyckligt ryktbare Sprengtportens öfverinseende. Han hade upptäckt mitt förehafvande och beslutat att förekomma det samt dragit försorg om mitt bortförande.
— Och ni har förlåtit honom?
— Förlåtit ett brott? Aldrig. Ännu i denna stund brinner jag af harm vid minnet af detta våld.
Båda två förblefvo tysta ett ögonblick.
— Men Wanja, ah, min gud! hvar finnes hon, den olyckliga, intagande Wanja?
