Armfelts och Weisenburgs ögon möttes hotande, dystra, mörka.
Vincent uppfattade Armfelts till lif återväckta ungdomsböjelse och han darrade af ökadt raseri.
Han hade ämnat låta Vanja uppträda liksom en hämnande ande ur en tjugoårig graf; men han förutsåg nu, att Wanjas löfte icke skulle kunna bestå emot Armfelts ömhet. Då hon älskat honom, ehuru hon ansett sig förrådd af honom, huru mycket mera skulle hon ej älska honom nu, då hans hjerta ännu tillhörde henne.
— Mitt hjerta klappar, återtog Armfelt, så lifligt, som det klappade, då jag såg henne första gången. Ännu erinrar jag mig dessa kinder, mjuka, som om de varit målade af Rafaëls pensel, dessa ögon, strålande af ett orientaliskt glödande svärmeri, och denna mun, en purpurbädd, der kärleken drömde och log under drömmen.
Armfelt föll alltid lätt in i svärmeri.
Weisenburgs raseri lade sig likväl under det Armfelt talade. Ett kallt löje uttryckte sig i stället i hans ansigte.
— Dåre, tänkte han för sig sjelf; du glömmer att tjugo år, hvälfvande sig kring en enda alltid tärande sorg, sedan dess försvunnit.
Förändringen i Weisenburgs ansigte undgick ej heller Armfelt.
— Ni är förvirrad och förlägen, anmärkte han också, jag förstår er — hon är här. Ni kan ej dölja det. — Hvar är hon, att jag må få se henne?
— Följ mig, bad Weisenburg och öppnade dörren till furstinnans rum.
Då de inträdde, låg hon med ansigtet doldt i sina händer, bedjande framför ett krucifix.
— Wanja, sade Weisenburg. Se upp! Han är nu här.
Armfelt öppnade sina armar. Wanja sänkte sina händer och hennes bleka och marmorhvita, i denna stund iskalla dödsansigte stirrade upp. Armfelt trädde förskräckt tillbaka.
— Furstinnan Raszanowsky! utropade han.
— Armfelt! yttrade hon.
— Omöjligt, ni är icke Wanja, icke den lekande, intagande, vårfriska Wanja. Nej, nej, ni är döden! Ni är mig lika obekant som ert namn.
Wanja stod liksom förstenad.
Furstinnnan uppbar med stolthet sitt hufvud. Ögonen lifvades åter och meddelade ansigtet något af dess forna glans. Det var som en hägring af hennes ungdom hade återkommit. Med flammande glöd betraktade hon Armfelt.
Armfelt deremot tycktes liksom vilja värja sig för ett plötsligt återkommande både minne och intryck, för hvilket han fasade tillbaka.
— Raszanowsky, upprepade han likväl snart. Jag har aldrig känt någon med det namnet.
— Ni skulle icke känna, inföll Weisenburg, ett af Polens ärorikaste och vackraste namn.
— Nej!
— Ehuru alltid en nära anförvandt till detta furstliga hus, för-
