384
Han nalkades henne.
— Tag mig i handen, Vincent.
Handen brände.
— I tjugo år har du haft rätt, Vincent, i tjugo långa år har jag haft orätt. Från denna stund är jag åter din. Vincent — hämnas oss — hämnas mig och dig — hämnas äfven, du vet hvem, min son!
— Från denna stund är han vår son, tillade Vincent.
Han tystnade, betagen af en djup känsla.
— Men hvar är han, Vincent? Det är sant, låtom oss läsa brefvet.
— Du är då min, åter min, yttrade Vincent och böjde knä för henne.
Han var lycklig. Troheten var hos honom en kärlek, som öfverlefvat sig sjelf. Vincent var i kärlek och hat lika trofast. Han lefde mera af inre än af yttre inflytanden.
— Jag är din, men du skall hämnas oss.
— Jag svär det.
Vincent hade brutit det bref han mottagit.
— Min gud! utropade han, sedan han kastat en blick deri.
— Hvad är det?
— Han tager afsked af mig, han tackar mig för den vänskap jag visat honom.
— Öfvergifver oss!
— Han har uttagit pass på utrikes ort, för att för alltid lemna sitt fädernesland. Han har redan afrest härifrån.
— Hvart?
— Han nämner ej ett enda ord derom.
— Vi måste uppsöka och följa honom.
— Ni har rätt; vi måste göra det.
— Jag är beredd.
— Cazal!
Cazal inträdde.
— Ordna genast allt till vår afresa.
— Skall ske.
Och Cazal aflägsnade sig åter.
— Låt mig läsa brefvet.
Furstinnan läste det.
— Ni återskaffar mig honom, Vincent, icke sant, ni gör det?
— Vid himmelen, jag lofvar det.
— Och ni hämnas mig?
— Jag svär det.
— Och ni är min?
— Vid afgrunden, jag är det.
Slut på Första delen.
