40
FJERDE KAPITLET.
Armfelt och Reuterholm.
Ungdomen handlar oftast ganska olikt ålderdomen, emedan den vida mer följer känslans ögonblickliga ingifvelser än förståndets lugna öfverläggningar. De handlingar, som framkallas af en ungdomlig och varm känsla, äro icke derför origtiga, men de kunna understundom vara mindre kloka, liksom de, hvilka den beräknande öfverläggningen föreskrifvit, väl kunna vara kloka utan att derför alltid vara rigtiga. Känslan är förståndets ungdom, och förståndet är känslans ålderdom. Den förra sträfvar manligen att blifva det senare, men då den hinner fram till målet, dör den icke så sällan i den kalla beräkningens armar. Så dör äfven blomman, då den knyter sig till frukt. Förståndet eröfrar en verld, och känslan förlorar ett paradis. Hvarje nytt läge och ny erfarenhet i lifvet är ett steg framåt för förståndet, en seger, oftast förknippad med en förlust af de lifligaste och skönaste känslor. Känslan är hjertats gudomliga ingifvelse, poetiska inspiration; förståndet är erfarenhetens pröfvande sjelföfverläggning. Inspirationerna leda oftast öfver gränserna för det tillbörliga, men snart kommer förståndet med sin famnstake och sin lykta och uppmäter fältet samt visar oss tillbaka. Då sjunka inspirationerna ned i vår själ liksom ett utbrändt fyrverkeri. Hade Mauritz haft mera erfarenhet af verlden, skulle han troligtvis icke inträngt så, som han gjorde, i sina okända grannars rum. I stället skulle han måhända lagt armarne i kors och låtit händelserna gå sin egen gång. Nu deremot handlade han i öfverensstammelse med hjertats bud, ehuru man måste tillägga, att han knappast hade inträdt genom den öppnade dörren, förrän illusionen var förbi och han nästan började ångra det steg han tagit. Denna ånger var ej annat än förståndets berigtigande röst, som nu, ehuru för sent, ville göra sig gällande.
Det hänförande intryck, som det okända, unga fruntimrets naturliga och intagande behag gjort på honom, försvann ganska mycket i detta ögonblick, icke derför att hon nu var mindre hänförande, men derför att han måste träda utom sina känslors outredda och oklara kretsgång och redogöra för samt rättfärdiga sitt uppträdande med en förklaring, så nöjaktig som möjligt äfven för andra.
Hitintills hade hon i hans tankar stått ensam framför honom; nu stod en påtagligen ganska utmärkt personlighet vid hennes sida. Huru mången suck, egnad ett fruntimmer, har ej dött bort, då helt oförmodadt en man, stark i vapenrustningen af äldre rättigheter, visat sig vid hennes sida?
Det unga fruntimret qvarstod ännu i sin uppmärksamma ställning,
