42
qvickhet och vällust lekte. Han var oemotståndligt intagande och förtrollande, och ännu i senare åren eröfrade han hjertan. I finska kriget hade han anfört en friskara och jemte flera andra aflagt de utomordentligaste tapperhetsprof. Han var ett godt riddarsvärd, ett snille, från hvars sköna mun qvickheter och täcka verser i hvarje ögonblick strömmade. Men denne så rikt och så härligt begåfvade man hänfördes ock af sina lidelser, derutinnan olik sin kungliga förebild. Han var på stridens och kärlekens fält lika oemotståndlig; och om en Don Juan någonsin lefvat, så öfverträffades han tusen gånger af denne sköne och väldige vällusting. I huru många europeiska hufvudstäder hade han ej älskarinnor och barn, barn äfven af furstliga fruntimmer! Huru många böcker kunna ej hans kärleksäfventyr fylla! Dessa lätta segrar alstrade hos honom en sådan äfventyrlighet i tingens bedömande plananläggning och ledning, en sådan, att jag så må säga, segerviss vildhet, att knappast en fjerdedel af det, hvartill naturen ämnat honom, blef i honom färdigt.»
»Armfelt bar stämpeln af en man», yttrar samme författare på ett annat ställe, »som naturen ämnat till något stort. Hade hans egenskaper varit mindre uppblandade med lättsinnighet, hade han blifvit hållen till ädel och sträng verksamhet, så hade han säkert blifvit en af Europas berömdaste män. Hans gestalt är af ovanlig längd och styrka; från hjessan till knäna beundransvärdt skön, men i ben och fötter har han något obestämdt och vacklande, som återfinnes i hans karaktär. Han förstår att umgås med och behaga alla slags menniskor, och — hvad som är det högsta — menniskan, den öppna och älskvärda menniskan bryter hos honom fram i allt, i stort och smått, ondt och godt. Detta gör honom oändligt intressant och bevisar hans öfverlägsenhet öfver vanliga själar. Armfelt är djerf och företagsam, häftig och snart eftergifvande, lätt och ofta lättsinnig, än arbetsam och skicklig, än efterlåten och tanklös, skickligare att företaga än att genomföra. På Amors brokiga, förtrollande blomsterfält var denne man en fruktansvärd segrare och kunde med Cesar säga: veni, vidi, vici. Han är en ibland dem, till hvilka man känner sig oemotståndligt dragen. I en fri stat, under en stor konung eller bland ett revolutionärt folk hade han blifvit en utmärkt medborgare eller anförare. Men omgifven af ljumma och trångbröstade menniskor, af inskränkta eller mekaniska hufvuden, måste Armfelt ofta synas sämre än de dåliga; han måste än synas för varm, än för kall, än för hastig, än för långsam, ty geniet har aldrig medelmåttans instinkt att anse det halfva för helt, fusk för mästerverk.»
»Armfelts statsmannablick», yttrar en annan samtida i ett oss benäget meddeladt manuskript, »var klar; hans menniskokännedom stor. Han hade l'esprit liant; han hade framför allt gåfvan att vinna menniskor, särdeles ungdom och regerande personer af båda könen; han hade en föresyn, som han högt värderade, grefve Mauritz af Sachsen, hvars namn han antog. I dopet blef han kallad Magnus. Sin favorithjeltes tapperhet, veka seger, föga vård om kassan, hans vidtomfattande
