46
Förlägenheten vek ifrån Mauritz, då han började tala. Hans ståtliga figur och hans ädla, ungdomliga ansigte lifvades allt mer och mer af deltagande, allt som orden gingo från hans mun.
— Arrestera? upprepade Aminof.
En dyster blekhet utbredde sig öfver hans ansigte.
— Oss! ifylde fröken Rudensköld meningen.
En ovanlig glans lifvade hennes ögon och förhöjde purpurn på hennes kinder.
Armfelt satt fullkomligt orörlig; endast det skalkaktiga leendet krökte ännu mera hans läppar. Underrättelsen tycktes icke bekomma honom någonting. Hans blick var dock oafvändt fäst på Mauritz.
— Men hvad anledning har ni, min herre, återtog Aminoff, till den förmodan att det rör oss?
— Åtskilliga, genmälte Mauritz, men han aktade sig för att närmare redogöra derför, emedan han fruktade att blottställa sig för misstanken att ha lyssnat, och för att komma ifrån detta ämne, närmade han sig till fönstret utåt gården och sköt den nedfälda rullgardinen något åt sidan. Var god, fortsatte han, och se sjelf. Der vid lampskenet glänsa vapen. Ni ser?
Både Aminoff och fröken Rudensköld sågo det.
— Men jag förstår ej, började åter den förre.
— Jag hörde der nere på gården, att man talade om någon sammansvärjning, någon förändring i styrelsen.
Mauritz tog sig här till godo de få ord, han sjelf hört.
Aminoff och fröken Rudensköld vände sig, liksom dragna af samma magnetiska kraft, på en gång emot Armfelt, men han tycktes ej märka denna rörelse, så syntes han allt mer och mer hafva försjunkit i betraktande af den unge man, som slumpen så oförmodadt stält i hans väg.
— Jag är, tillade Mauritz vidare, alldeles obekant med hvad skäl en arrestering här kan komma i fråga; det är också icke öfverläggningens röst, utan endast min känsla jag följt, då jag hastat hit. Om det behöfs, derom jag icke kan döma, så erbjuder jag oegennyttigt min tjenst och tror mig kunna rädda er. Der nere vid stranden ligger en båt, till hvilken en sidoväg förer. Viljen i följa? Jag för eder, hvart I behagen.
Det trohjertade i hans utseende, den enkla upprigtighet, hvarmed han uttryckte sig, allt öfvertygade om hans rena afsigter.
— Tala då, Mauritz? bad fröken Rudensköld, vänd till Armfelt.
Det var ett öfverraskande, behagligt intryck, som Döring erfor vid ljudet af sitt eget namn från dessa läppar, väfda af svällande purpurtråd.
— Ögonblicket är dyrbart, vågade han också tillägga, för att gifva stöd åt det unga fruntimrets uppmaning.
— Säg din tanke, bad Aminoff.
Armfelts ögon hvilade ännu uteslutande på Mauritz, men med en lätt rörelse reste han sig nu upp ifrån karmstolen och närmade sig honom.
— Jag förmodar att ni är resande? yttrade han.
