— Om jag ej misstager mig, har jag redan tillkännagifvit det.
— Känner ni öfverståthållaren i Stockholm? återtog Armfelt.
— Jag har icke den äran.
— Då känner ni i sanning ännu icke mycket… och… tillade han, men tystnade i detsamma.
En skrynkla af missnöje rynkade Mauritz’ panna; kanske märkte Armfelt detta och ville observera den okände.
— Er anmärkning är rigtig, inföll Mauritz, icke utan en viss stolthet och ändock med mycken resignation; ja, jag känner mycket litet af verlden, så litet att jag icke förr än nu insett, huru origtigt jag kanske handlat, då jag opåkallad vågat erbjuda min tjenst. Jag anhåller, tillade han efter en kort paus, om tillgift och skall genast aflägsna mig.
— Mauritz! yttrade fröken Rudensköld med mildt förebrående ton.
Det föreföll Döring. som hade hon talat till honom, ehuru han förstod att det gälde en annan, och han hejdade det steg, som han var färdig att uttaga.
— Ni är liflig och häftig, ni är ridderlig och oegennyttig, allt vackra egenskaper, min herre, anmärkte Armfelt, ehuru de vanligtvis ej föra långt fram i verlden; men misskänn i alla fall nu ej en fråga, som jag önskar göra er; hvad heter ni?
— Sten Mauritz.
Han lade en särdeles tonvigt på det sista namnet; han ville nämligen se, hvad verkan det skulle göra på henne, hvilken ändock gjort på honom ett intryck, som han ej förmådde att visa ifrån sig.
— Mauritz! utropade fröken Rudensköld med naiv uppriktighet. Ah, jag tycker om er, bara för namnets skull. Det är ett vackert namn… Mauritz.
— Mauritz, återtog Armfelt liksom besinnande sig. Det förefaller mig, fortfor han derefter, som om jag skulle ha sett er någon gång förut, eller kanske ert ansigte påminner om edra föräldrar. Hvad heter ni mer än Mauritz.
— Döring.
— Döring, upprepade Armfelt, ah, jag vet, jag vet, amiralen: jag känner honom något från finska kriget. Ni är hans son, kan jag tro. Jag lyckönskar er till en sådan far och hoppas att få lyckönska honom till en sådan son.
Leendet hade emellertid flytt från Armfelts ansigte, och allvarligare än förut återtog han sin plats i karmstolen. Det var som om en föregående tanke måst lemna rum för en ny.
— Men du glömmer frågan om…
— Arresteringen?
Nu smög sig ett leende åter öfver de böjda läpparne, och pannan lyste ånyo med en klar glans.
— Derom, svarade han, kan ej vara mycket att tala; frågan kan ej vara något annat än ett skämt eller ett misstag.
Ock han lyfte derunder upp sin hand och betäckte sina ögon,
