fantasis hjul i gång, sinade ut, men slutligen och framför allt derför, att ljudet af skramlande vapen äfven nådde hans öra och omsider förmådde honom att också låna sin uppmärksamhet åt hvad som tilldrog sig omkring honom. Mannen var icke något födgeni, ehuru han födde sig ganska väl; han var helt simpelt en vanlig klok karl, med temligen klart och rent omdöme, och der icke förståndet någon gång ville räcka till, vägleddes han alltid af sitt goda hjerta. På sådant sätt misstog han sig ganska sällan om det rigtiga och passande, i hvilket fall som helst. Lugnt qvarsittande på sin plats, observerade han likväl nu allt, som tilldrog sig; med förundran hade han sett officerns korta besök i källarsalen, hört hans frågor och märkt, att tvenne poster utsattes vid porten. De ord, som undföllo Marie, spredo äfven sitt hus öfver hvad som passerade. Han erinrade sig nu äfven Alms hastiga aflägsmande, hans besynnerliga uppförande, de halfva, otydliga uttryck, som han kastat omkring sig, ibland hvilka han särskildt påminte sig ordet sammansvärjning.
Han nästan smålog, då han erinrade sig det. Det föll honom in att spela Alm ett spratt.
Utkommen i förstugan, stannade han i mörkret och säg posterna vid yttre dörren.
— Det skall bli eget att se, huru det här slutar, hviskade den ena posten till den andra.
— Man kniper honom nog, skall du få se.
— Om det är Armfelt, som jag hörde nyss, så lär det ej bli så lätt heller. Man fjällar ej gäddor med fingrarne, du.
Vid ljudet af Armfelts namn uppgick som ett ljus för vår man. Hastigt men försigtigt skyndade han sig genast trappan uppföre.
Vi ha sett honom inträda.
— Ödmjukast om ursäkt, nådig baron, började han, men nöden
har ingen lag, och baron vet nog, att jag icke menar något illa.
— Forster, tror jag. Ah! min vän, är ni så sent ute?
Denne Forster hade som gosse börjat sin bana såsom kypare, men för omkring ett år sedan öfvergifvit denna sysselsättning och börjat en slags kommnissionshandel med vin och dryckesvaror i allmänhet. Han hade emellertid icke ännu hunnit långt på sin lyckas nya väg.
— Så sent, säger nådig baron, ja, Gud vare lof! emedan… han såg sig omkring, liksom ville han fråga, om han fick tala eller ej, men fortsatte likväl strax, då han trodde sig märka endast vänliga ansigten… Nå ja, herr baron kan ej ha annat än vänner omkring sig. Till saken således, och det så kort som möjligt ändå: en liten trupp ryttare står här utanför, herr baron.
— Nåväl?
— Man vill arrestera er, herr baron.
